Svenskt
myndighetsförfall – hur återupprättas en stark, rättssäker och opartisk
offentlig förvaltning?
Sverige har
under större delen av sin moderna historia betraktats som ett internationellt
föredöme när det gäller offentlig förvaltning. Den svenska statsförvaltningen
har präglats av hög kompetens, låg korruption, rättssäkerhet och
självständighet. Grunden lades redan under 1600-talet genom Axel Oxenstiernas
förvaltningsreformer, där professionella ämbetsmän skulle tjäna staten och
lagen – inte den sittande makten eller egna intressen.
Den modellen
har varit en av Sveriges viktigaste institutionella framgångsfaktorer. En väl
fungerande statsförvaltning skapar förtroende mellan medborgare och stat,
säkerställer likabehandling inför lagen och ger långsiktighet oberoende av
politiska maktskiften.
Under de
senaste decennierna har emellertid allt fler debattörer, forskare, jurister och
tidigare höga tjänstemän uttryckt oro över utvecklingen. Kritiken handlar inte
om en enskild myndighet utan om tendenser som riskerar att förändra hela
förvaltningens karaktär.
Från
lagstyrning till värderingsstyrning
En
grundläggande princip i svensk statsförvaltning är legalitetsprincipen. All
offentlig makt ska utövas under lagarna. Myndigheter ska verkställa riksdagens
lagar och regeringens förordningar – inte formulera egen politik.
Samtidigt
finns exempel där myndigheter anklagats för att tolka sina uppdrag mycket
extensivt eller att utveckla egna policys och riktlinjer som går längre än vad
lagstiftaren uttryckligen beslutat. Fenomenet har beskrivits som "mission
creep", där en organisation successivt utvidgar sitt uppdrag.
Det behöver
inte bero på illvilja. Ofta uppstår det genom att myndigheter får breda
målformuleringar och stor frihet att själva definiera hur dessa ska uppnås. Men
resultatet kan bli att den demokratiska ansvarskedjan försvagas.
En
växande offentlig sektor förändrar incitamenten
Den svenska
statsförvaltningen har vuxit kraftigt under de senaste årtiondena. Antalet
myndigheter har visserligen minskat genom sammanslagningar, men verksamheterna
har samtidigt blivit större och mer komplexa.
När
organisationer växer uppstår välkända organisatoriska problem:
- ökad intern administration,
- fler styrdokument,
- större fokus på processer än
resultat,
- svagare koppling till
medborgarnas behov,
- ökad risk för att verksamheten
börjar motivera sin egen existens.
Statsvetenskaplig
forskning visar att stora byråkratier kan utveckla ett egenintresse av fortsatt
expansion, även när detta inte nödvändigtvis leder till bättre
samhällsresultat.
Objektivitetsprincipen
utmanas
En hörnsten
i svensk förvaltning är objektivitetsprincipen, som numera uttrycks i
regeringsformen. Myndigheter ska agera sakligt och opartiskt.
Den
principen bygger ytterst på att tjänstemän skiljer mellan sina privata
värderingar och sitt professionella uppdrag.
Kritik har
dock framförts mot att vissa myndigheter under senare år i ökad utsträckning
använt värdegrundsarbete, interna policydokument och utbildningar som bygger på
specifika samhällsteoretiska perspektiv. Diskussionen har bland annat gällt
normkritik, intersektionella analyser och identitetspolitiska modeller.
Det är
viktigt att skilja mellan två olika frågor:
- att myndigheter följer
diskrimineringslagstiftningen och arbetar för likabehandling är ett
lagstadgat uppdrag,
- att myndigheter skulle använda
en specifik ideologisk teori som grund för myndighetsutövning är däremot
något som måste bedömas från fall till fall och inte kan generaliseras
till hela statsförvaltningen.
När
myndigheters beslut uppfattas vila på ideologiska utgångspunkter snarare än
lagstiftning riskerar dock förtroendet att minska, oavsett om kritiken är
berättigad eller inte.
Migrationen
blev ett stresstest
Migrationsområdet
illustrerar flera av de problem som uppstår när politik, lagstiftning och
myndighetsutövning samverkar under stark press.
Den stora
migrationsvågen 2015 innebar extraordinära påfrestningar för bland annat
Migrationsverket, kommuner och domstolar.
Efteråt har
både myndigheter och statliga utredningar pekat på betydande brister i
kapacitet, styrning och samordning.
Den
offentliga debatten har därefter också innehållit kritik mot hur olika regler
tolkats och tillämpats över tid. Samtidigt har många förändringar i praktiken
varit en följd av ändrad lagstiftning och politiska beslut snarare än
självständiga myndighetsinitiativ.
Klimatpolitiken
och myndigheternas roll
Klimatpolitiken
har gett myndigheter omfattande uppdrag inom energi, miljö och hållbar
utveckling.
Här har en
viktig principiell fråga vuxit fram:
Var går
gränsen mellan att verkställa klimatlagar och att aktivt driva klimatpolitik?
När
myndigheter producerar rapporter, informationskampanjer och rekommendationer
kan gränsen ibland uppfattas som oklar. Kritiker menar att vissa myndigheter
riskerar att inta en opinionsbildande roll, medan andra framhåller att
myndigheterna endast fullgör de uppdrag de fått av regering och riksdag.
En rättsstat
tjänar på att denna gräns är tydlig.
Hets mot
folkgrupp, yttrandefrihet och rättstillämpning
Sverige har
långtgående yttrandefrihet genom grundlagarna, men den är inte absolut. Brottet
hets mot folkgrupp begränsar yttrandefriheten för att skydda grupper från hot
och uttryck för missaktning.
Bestämmelsen
har under senare år varit föremål för en intensiv diskussion.
Kritiker
menar att rättstillämpningen ibland blivit oförutsägbar och att osäkerheten
riskerar att leda till självcensur. Andra framhåller att bestämmelsen är ett
viktigt skydd mot hatbrott och att domstolarna successivt utvecklat praxis.
Det är
ytterst domstolarna – inte myndigheterna – som avgör hur lagen ska tolkas.
Samtidigt har polis, åklagare och andra rättsvårdande myndigheter ett betydande
ansvar för vilka ärenden som drivs vidare, vilket gör rättssäkerhet och
förutsebarhet särskilt viktiga.
Förtroendet
är den viktigaste tillgången
Svenska
myndigheter åtnjuter fortfarande, internationellt sett, ett högt förtroende.
Men
förtroende är ingen permanent egenskap.
Det bygger
på att medborgarna upplever att myndigheter:
- behandlar alla lika,
- följer lagstiftningen,
- håller sig inom sina uppdrag,
- fattar väl motiverade beslut,
- kan granskas öppet,
- accepterar kritik.
När den
upplevelsen försvagas riskerar även legitimiteten att minska.
Vägen
tillbaka
Att
återupprätta ett starkt förtroende handlar inte om att försvaga myndigheterna,
utan om att stärka deras professionella oberoende och rättsstatliga funktion.
Flera
reformer skulle kunna bidra:
- stärkt fokus på
legalitetsprincipen i all myndighetsutövning,
- tydligare avgränsning mellan
politik och myndighetsutövning,
- regelbundna externa granskningar
av myndigheters uppdrag och effektivitet,
- minskad administrativ
detaljstyrning och större fokus på resultat,
- förstärkt meritokrati vid
rekrytering av högre tjänstemän,
- ökad transparens kring
beslutsunderlag och interna riktlinjer,
- starkare skydd för visselblåsare
och intern kritik,
- återkommande översyn av
myndigheters uppdrag för att motverka att verksamheter växer utöver sitt
ursprungliga syfte.
Slutsats
Den svenska
statsförvaltningen är fortfarande en av landets viktigaste institutioner och en
avgörande förutsättning för demokrati, rättsstat och ekonomisk utveckling.
Samtidigt finns det skäl att diskutera hur myndigheternas roll utvecklats i ett
samhälle där uppdragen blivit fler, styrningen mer komplex och förvaltningen
större.
En offentlig
förvaltning måste vara självständig från partipolitik, men den får inte bli
självständig från den demokratiska rättsordningen. Dess legitimitet bygger
ytterst på att den lojalt verkställer lagar beslutade av folkets valda
företrädare, agerar sakligt och opartiskt samt står öppen för granskning och
ansvarsutkrävande.
Om Sverige
vill återupprätta det internationella anseende som den oxenstiernska
förvaltningsmodellen en gång skapade krävs inte fler myndigheter eller fler
styrdokument. Det krävs en konsekvent återgång till de principer som gjorde den
svenska statsförvaltningen framgångsrik: rättssäkerhet, professionalism,
opartiskhet, återhållsamhet i myndighetsutövningen och ett tydligt fokus på att
tjäna medborgarna – inte organisationen eller tillfälliga samhällstrender.