Allt fler länder diskuterar eller inför åldersgränser för sociala medier. Syftet sägs vara att skydda barn och unga från skadligt innehåll, nätmobbning och beroende. Ambitionen kan vara välmenande, men lösningen är fel. Ansvaret för barns användning av sociala medier ligger i första hand hos föräldrarna – inte hos staten.
I ett fritt samhälle är det föräldrarna som har huvudansvaret för sina barns uppfostran, värderingar och vardag. Samma princip gäller för sociala medier. Föräldrar avgör redan i dag när deras barn får använda mobiltelefoner, datorer, spel och internet. Att staten tar över denna roll innebär ett steg bort från familjens ansvar och mot ökad statlig kontroll över privatlivet.
Förespråkarna för åldersgränser bortser dessutom från en avgörande konsekvens: för att kontrollera ålder måste användarna identifiera sig. Det innebär att sociala medieplattformar i praktiken måste samla in och verifiera personuppgifter för samtliga användare. Därmed försvinner möjligheten att vara anonym på nätet.
Anonymitet är inte ett problem i sig. Tvärtom har den historiskt varit ett viktigt skydd för människor som vill uttrycka kontroversiella åsikter, kritisera makthavare eller delta i samhällsdebatten utan risk för repressalier. Många av demokratins viktigaste texter och idéer har framförts anonymt eller under pseudonym.
När staten kräver identifiering för att få tillgång till sociala medier skapas en infrastruktur för övervakning som strider mot grundläggande fri- och rättigheter. Rätten att uttrycka sina åsikter utan att behöva registrera sig hos staten eller privata företag är en central del av ett öppet samhälle.
Dessutom är det tveksamt om åldersgränser verkligen löser de problem som de påstås adressera. Teknikvana ungdomar hittar ofta vägar runt olika spärrar. Resultatet blir i stället att miljontals laglydiga användare får sin integritet inskränkt, medan de faktiska problemen kvarstår.
Ett samhälle som värnar frihet bygger på personligt ansvar. Föräldrar ska ges verktyg, kunskap och möjlighet att sätta gränser för sina barn. Staten ska ingripa när barn far illa, men inte ta över det ansvar som naturligt hör hemma hos familjen.
Frågan handlar därför om mer än sociala medier. Den handlar om vem som ska bära ansvaret för barns uppväxt och om hur mycket frihet medborgarna ska vara beredda att avstå för att staten ska kunna kontrollera internet.
Föräldraansvaret kan inte ersättas av statlig reglering. Och yttrandefrihet samt rätten till anonymitet bör inte offras i jakten på en lösning som riskerar att skapa fler problem än den löser.