Det finns därför anledning att diskutera en betydligt större roll för folkomröstningar i den svenska demokratin.
Vi väljer parti – men vet inte vilken politik vi får
Det representativa systemet bygger på en rimlig princip: medborgarna väljer företrädare som under en begränsad tid får mandat att fatta beslut. Problemet är att dagens politik är så omfattande och föränderlig att ingen väljare vid ett riksdagsval rimligen kan veta vilka avgörande frågor som kommer att uppstå under den kommande mandatperioden.
Valmanifest ger bara en begränsad vägledning. Koalitionsförhandlingar, ekonomiska kriser, internationella händelser, EU-beslut och politiska kompromisser kan förändra politiken radikalt.
Väljaren röstar därför inte bara på den politik som presenteras före valet. Man lämnar samtidigt en långtgående fullmakt för fyra år framåt.
Lite tillspetsat köper väljaren grisen i säcken.
Det är inte ett argument mot representativ demokrati. Däremot är det ett argument för att komplettera den.
Låt medborgarna avgöra de stora sakfrågorna
Folkomröstningar lämpar sig särskilt väl för tydligt avgränsade och principiellt viktiga frågor där beslut får långsiktiga konsekvenser.
Det skulle exempelvis kunna handla om betydande förändringar av grundlagen, överföring av nationell beslutanderätt, stora förändringar av skattesystemet, långsiktiga energipolitiska vägval eller andra beslut som påtagligt förändrar relationen mellan staten och medborgaren.
I vissa frågor skulle folkomröstningar kunna vara rådgivande. I andra bör det övervägas om resultatet ska vara bindande.
Det avgörande är principen: vissa beslut är så stora att politikerna bör vara skyldiga att återvända till sina uppdragsgivare och fråga.
Folkomröstningar tvingar fram en annan politisk debatt
En större användning av folkomröstningar skulle sannolikt också förändra valrörelsernas karaktär.
I dag försöker partierna på några intensiva veckor övertyga väljarna om hundratals frågor samtidigt. Resultatet blir lätt personangrepp, taktiska utspel, förenklade konflikter och pajkastning.
Om fler konkreta sakfrågor kunde avgöras mellan riksdagsvalen skulle valrörelsen i större utsträckning kunna handla om de verkligt stora politiska frågorna:
Vilken samhällssyn har partiet? Vilken roll ska staten ha? Hur mycket ansvar ska ligga hos individen? Hur ska välstånd skapas och fördelas? Vilket Sverige vill partiet se om tjugo eller trettio år?
Politiken skulle kunna tvingas tillbaka mot idéerna.
Medborgarna skulle behöva ta större ansvar
Ett vanligt argument mot folkomröstningar är att komplicerade frågor inte kan reduceras till ett ja eller nej.
Invändningen ska tas på allvar. Dåligt konstruerade folkomröstningar kan förenkla komplexa problem, och opinionskampanjer kan präglas av desinformation och kortsiktiga känslor.
Men samma problem finns i representativa val.
Om argumentet är att medborgarna inte är tillräckligt informerade för att ta ställning i en konkret sakfråga uppstår dessutom en besvärande demokratisk fråga: varför skulle samma medborgare då vara tillräckligt informerade för att vart fjärde år välja vilka som ska styra hela landet?
Demokrati förutsätter myndiga medborgare.
Fler folkomröstningar skulle dessutom skapa incitament att faktiskt sätta sig in i samhällsfrågorna. Politik skulle inte längre vara något som huvudsakligen aktualiseras vart fjärde år.
Medborgarskapet skulle innebära ett mer kontinuerligt ansvar.
Ge medborgarna möjlighet att framtvinga omröstningar
Den verkligt intressanta reformen vore därför inte bara att riksdagen oftare beslutar om folkomröstningar. Medborgarna själva bör under vissa förutsättningar kunna framtvinga dem.
Ett system skulle exempelvis kunna innebära att ett visst antal verifierade namnunderskrifter utlöser en nationell folkomröstning. Tröskeln måste vara tillräckligt hög för att förhindra att systemet används för varje tillfällig opinionsyttring, men tillräckligt låg för att vara ett verkligt demokratiskt verktyg.
För särskilt ingripande beslut skulle man också kunna införa obligatoriska folkomröstningar.
Schweiz visar att direktdemokratiska instrument kan kombineras med representativ demokrati. Den svenska modellen behöver naturligtvis utformas efter svenska förhållanden, men principen är intressant: politikerna styr, men medborgarna behåller möjligheten att ingripa.
Det förändrar maktbalansen.
Motståndet från de etablerade partierna är begripligt
Det är knappast förvånande om etablerade politiska partier är skeptiska till en sådan utveckling.
Folkomröstningar innebär nämligen att en del av den politiska makten flyttas från partiernas organisationer, riksdagsgrupper och förhandlingsrum direkt tillbaka till väljarna.
Den fyraåriga fullmakten blir mindre omfattande.
Det behöver inte vara bekvämt för politikerna.
Men demokratins institutioner ska inte i första hand utformas för att vara bekväma för dem som för tillfället innehar makten. De ska utformas för att ge makten legitimitet och medborgarna möjlighet att utkräva ansvar.
Partistödet har också skapat ett demokratiskt problem
Samma resonemang bör föras om partiernas finansiering.
Ett omfattande offentligt partistöd har uppenbara fördelar. Det minskar beroendet av enskilda stora finansiärer och gör det möjligt för även mindre partier att bedriva verksamhet.
Men systemet har också en baksida.
När en betydande del av partiernas ekonomi kommer från offentliga medel minskar deras ekonomiska beroende av egna medlemmar. Därmed försvagas ett av de naturliga incitamenten att rekrytera, engagera och behålla människor i partiernas verksamhet.
Ett parti bör ytterst vara en sammanslutning av medborgare – inte en offentligt finansierad organisation som huvudsakligen mobiliseras inför val.
Därför bör partistödet successivt reformeras. En större del av finansieringen skulle kunna kopplas till verkligt medlemsengagemang, medlemsavgifter och små privata bidrag, samtidigt som regler om öppenhet och redovisning måste förhindra att ekonomiskt starka särintressen köper politiskt inflytande.
Målet bör vara enkelt: politiska partier ska behöva människor, inte bara röster.
Från valdemokrati till deltagardemokrati
Sverige behöver inte avskaffa den representativa demokratin. Tvärtom. Riksdagen, regeringen och de politiska partierna kommer även fortsättningsvis att behövas för den överväldigande majoriteten av alla politiska beslut.
Men systemet kan kompletteras.
Fler folkomröstningar, möjlighet för medborgarna att framtvinga omröstningar, obligatoriska omröstningar i särskilt genomgripande frågor och en reformering av partistödet skulle tillsammans kunna minska avståndet mellan väljare och valda.
Det skulle också innebära något ännu viktigare.
Medborgaren skulle inte längre bara vara väljare vart fjärde år utan en mer aktiv deltagare i demokratin under hela mandatperioden.
Demokratins problem löses inte genom att ge politiker ännu större möjligheter att styra medborgarna.
Den vitaliseras genom att ge medborgarna större möjligheter att styra politiken.