Ett starkt civilsamhälle är en av demokratins viktigaste grundpelare. Föreningar, stiftelser, trossamfund och ideella organisationer ska utgöra en självständig kraft mellan staten, marknaden och individen. De ska kunna granska makten, utmana etablerade sanningar och representera medborgarnas engagemang och initiativ.
Men vad händer när civilsamhället i allt större utsträckning finansieras av just den stat som det förväntas vara en motvikt till?
Den frågan borde stå betydligt högre på den politiska dagordningen.
Sverige har under flera decennier byggt upp ett av världens mest omfattande system för offentlig finansiering av civilsamhället. Staten, regionerna och kommunerna fördelar tillsammans miljardbelopp varje år till tusentals organisationer genom organisationsbidrag, projektstöd och olika verksamhetsbidrag. Syftet har ofta varit gott – att stärka demokratin och skapa ett levande föreningsliv – men utvecklingen har också skapat betydande problem.
Det första problemet handlar om oberoende.
En organisation kan vara juridiskt fristående från staten men samtidigt vara ekonomiskt beroende av offentliga bidrag. När en stor del av verksamheten finansieras av skattemedel uppstår ett naturligt incitament att anpassa verksamheten efter bidragsgivarnas prioriteringar. Organisationernas överlevnad blir beroende av myndigheters beslut snarare än av medlemmars engagemang, frivilliga donationer eller allmänhetens förtroende.
Den som betalar orkestern har också ett betydande inflytande över vilken musik som spelas.
Det innebär inte att myndigheter styr organisationerna direkt, men det skapar en beroendeställning som riskerar att urholka civilsamhällets roll som en självständig granskare av den offentliga makten. Ett civilsamhälle som till stor del lever på statliga bidrag riskerar att utvecklas till en förlängning av den offentliga sektorn snarare än en oberoende samhällskraft.
Det andra problemet handlar om ansvar.
När verksamheten finansieras med medlemsavgifter eller frivilliga donationer måste organisationerna ständigt förtjäna människors förtroende. Misskötsel får omedelbara konsekvenser genom minskade intäkter.
Offentliga bidrag fungerar annorlunda. Finansieringen kommer från skattebetalarna, ofta utan att dessa har någon direkt möjlighet att påverka vilka organisationer som får stöd. Det försvagar den naturliga ansvarsmekanismen mellan organisation och finansiär.
Det tredje problemet är risken för bidragsbrott och ekonomiska oegentligheter.
Under senare år har flera myndigheter, bland annat Ekonomistyrningsverket, Brottsförebyggande rådet och Delegationen mot arbetslivskriminalitet, pekat på att välfärdssystem och bidrag blivit attraktiva mål för organiserad ekonomisk brottslighet. Även civilsamhällets bidragssystem är sårbara när stora summor fördelas mellan många olika bidragsgivare med varierande kontrollsystem.
Det vore naivt att tro att ideella organisationer skulle vara immuna mot samma typer av bedrägerier och missbruk som redan konstaterats inom andra bidragssystem.
Det betyder inte att flertalet organisationer agerar felaktigt. Tvärtom bedriver många ett ovärderligt arbete för samhället. Men varje system som hanterar stora offentliga resurser måste utformas med utgångspunkt i att felaktigheter och medvetna bedrägerier kommer att förekomma.
Ju större bidragssystemen blir, desto större blir också incitamenten att utnyttja dem.
Det fjärde problemet är den demokratiska legitimiteten.
När staten i praktiken avgör vilka organisationer som ska erhålla långsiktiga bidrag uppstår en risk att vissa perspektiv gynnas framför andra. Även om besluten formellt fattas utifrån objektiva kriterier finns alltid en risk att bidragssystemen över tid speglar den politiska majoritetens värderingar eller myndigheters egna tolkningar av sitt uppdrag.
Det kan skapa en situation där staten indirekt formar det civilsamhälle som samtidigt förväntas granska staten.
Det är en paradox som varje demokrati bör ta på största allvar.
Reformer är därför nödvändiga.
För det första bör offentliga organisationsbidrag minska successivt till förmån för projektstöd med tydliga mål och uppföljning.
För det andra bör betydligt högre krav ställas på öppen redovisning av ekonomi, finansiering, medlemsantal och verksamhetsresultat.
För det tredje bör oberoende revision vara obligatorisk för alla organisationer som erhåller större offentliga bidrag.
För det fjärde bör bidragssystemen samordnas nationellt så att dubbel finansiering, bristande kontroll och felaktiga utbetalningar lättare kan upptäckas.
För det femte bör en större del av finansieringen komma från medlemmar, frivilliga donationer och privata stiftelser. Ett civilsamhälle som bärs av medborgarnas engagemang står friare än ett civilsamhälle som huvudsakligen finansieras av staten.
Det handlar ytterst inte om att försvaga civilsamhället.
Tvärtom.
Syftet måste vara att återupprätta dess självständighet.
Demokratin behöver organisationer som vågar kritisera makten utan att samtidigt vara ekonomiskt beroende av densamma. Den behöver föreningar som främst representerar sina medlemmar, inte sina bidragsgivare.
Ett verkligt starkt civilsamhälle kännetecknas inte av storleken på de offentliga anslagen.
Det kännetecknas av sin frihet, sitt oberoende och sitt förtroende hos medborgarna.
Om civilsamhället i allt högre grad blir en del av den offentliga finansieringsapparaten riskerar det att förlora just de egenskaper som gjort det till en oumbärlig del av en levande demokrati.