Folkomröstningar för att vitalisera demokratin

Sverige betraktas som en stabil parlamentarisk demokrati. Men en demokrati kan vara stabil och samtidigt förlora vitalitet. När medborgarnas huvudsakliga möjlighet att påverka den nationella politiken reduceras till att vart fjärde år välja mellan färdiga partipaket uppstår ett växande avstånd mellan väljare och valda.

Det finns därför anledning att diskutera en betydligt större roll för folkomröstningar i den svenska demokratin.

Vi väljer parti – men vet inte vilken politik vi får

Det representativa systemet bygger på en rimlig princip: medborgarna väljer företrädare som under en begränsad tid får mandat att fatta beslut. Problemet är att dagens politik är så omfattande och föränderlig att ingen väljare vid ett riksdagsval rimligen kan veta vilka avgörande frågor som kommer att uppstå under den kommande mandatperioden.

Valmanifest ger bara en begränsad vägledning. Koalitionsförhandlingar, ekonomiska kriser, internationella händelser, EU-beslut och politiska kompromisser kan förändra politiken radikalt.

Väljaren röstar därför inte bara på den politik som presenteras före valet. Man lämnar samtidigt en långtgående fullmakt för fyra år framåt.

Lite tillspetsat köper väljaren grisen i säcken.

Det är inte ett argument mot representativ demokrati. Däremot är det ett argument för att komplettera den.

Låt medborgarna avgöra de stora sakfrågorna

Folkomröstningar lämpar sig särskilt väl för tydligt avgränsade och principiellt viktiga frågor där beslut får långsiktiga konsekvenser.

Det skulle exempelvis kunna handla om betydande förändringar av grundlagen, överföring av nationell beslutanderätt, stora förändringar av skattesystemet, långsiktiga energipolitiska vägval eller andra beslut som påtagligt förändrar relationen mellan staten och medborgaren.

I vissa frågor skulle folkomröstningar kunna vara rådgivande. I andra bör det övervägas om resultatet ska vara bindande.

Det avgörande är principen: vissa beslut är så stora att politikerna bör vara skyldiga att återvända till sina uppdragsgivare och fråga.

Folkomröstningar tvingar fram en annan politisk debatt

En större användning av folkomröstningar skulle sannolikt också förändra valrörelsernas karaktär.

I dag försöker partierna på några intensiva veckor övertyga väljarna om hundratals frågor samtidigt. Resultatet blir lätt personangrepp, taktiska utspel, förenklade konflikter och pajkastning.

Om fler konkreta sakfrågor kunde avgöras mellan riksdagsvalen skulle valrörelsen i större utsträckning kunna handla om de verkligt stora politiska frågorna:

Vilken samhällssyn har partiet? Vilken roll ska staten ha? Hur mycket ansvar ska ligga hos individen? Hur ska välstånd skapas och fördelas? Vilket Sverige vill partiet se om tjugo eller trettio år?

Politiken skulle kunna tvingas tillbaka mot idéerna.

Medborgarna skulle behöva ta större ansvar

Ett vanligt argument mot folkomröstningar är att komplicerade frågor inte kan reduceras till ett ja eller nej.

Invändningen ska tas på allvar. Dåligt konstruerade folkomröstningar kan förenkla komplexa problem, och opinionskampanjer kan präglas av desinformation och kortsiktiga känslor.

Men samma problem finns i representativa val.

Om argumentet är att medborgarna inte är tillräckligt informerade för att ta ställning i en konkret sakfråga uppstår dessutom en besvärande demokratisk fråga: varför skulle samma medborgare då vara tillräckligt informerade för att vart fjärde år välja vilka som ska styra hela landet?

Demokrati förutsätter myndiga medborgare.

Fler folkomröstningar skulle dessutom skapa incitament att faktiskt sätta sig in i samhällsfrågorna. Politik skulle inte längre vara något som huvudsakligen aktualiseras vart fjärde år.

Medborgarskapet skulle innebära ett mer kontinuerligt ansvar.

Ge medborgarna möjlighet att framtvinga omröstningar

Den verkligt intressanta reformen vore därför inte bara att riksdagen oftare beslutar om folkomröstningar. Medborgarna själva bör under vissa förutsättningar kunna framtvinga dem.

Ett system skulle exempelvis kunna innebära att ett visst antal verifierade namnunderskrifter utlöser en nationell folkomröstning. Tröskeln måste vara tillräckligt hög för att förhindra att systemet används för varje tillfällig opinionsyttring, men tillräckligt låg för att vara ett verkligt demokratiskt verktyg.

För särskilt ingripande beslut skulle man också kunna införa obligatoriska folkomröstningar.

Schweiz visar att direktdemokratiska instrument kan kombineras med representativ demokrati. Den svenska modellen behöver naturligtvis utformas efter svenska förhållanden, men principen är intressant: politikerna styr, men medborgarna behåller möjligheten att ingripa.

Det förändrar maktbalansen.

Motståndet från de etablerade partierna är begripligt

Det är knappast förvånande om etablerade politiska partier är skeptiska till en sådan utveckling.

Folkomröstningar innebär nämligen att en del av den politiska makten flyttas från partiernas organisationer, riksdagsgrupper och förhandlingsrum direkt tillbaka till väljarna.

Den fyraåriga fullmakten blir mindre omfattande.

Det behöver inte vara bekvämt för politikerna.

Men demokratins institutioner ska inte i första hand utformas för att vara bekväma för dem som för tillfället innehar makten. De ska utformas för att ge makten legitimitet och medborgarna möjlighet att utkräva ansvar.

Partistödet har också skapat ett demokratiskt problem

Samma resonemang bör föras om partiernas finansiering.

Ett omfattande offentligt partistöd har uppenbara fördelar. Det minskar beroendet av enskilda stora finansiärer och gör det möjligt för även mindre partier att bedriva verksamhet.

Men systemet har också en baksida.

När en betydande del av partiernas ekonomi kommer från offentliga medel minskar deras ekonomiska beroende av egna medlemmar. Därmed försvagas ett av de naturliga incitamenten att rekrytera, engagera och behålla människor i partiernas verksamhet.

Ett parti bör ytterst vara en sammanslutning av medborgare – inte en offentligt finansierad organisation som huvudsakligen mobiliseras inför val.

Därför bör partistödet successivt reformeras. En större del av finansieringen skulle kunna kopplas till verkligt medlemsengagemang, medlemsavgifter och små privata bidrag, samtidigt som regler om öppenhet och redovisning måste förhindra att ekonomiskt starka särintressen köper politiskt inflytande.

Målet bör vara enkelt: politiska partier ska behöva människor, inte bara röster.

Från valdemokrati till deltagardemokrati

Sverige behöver inte avskaffa den representativa demokratin. Tvärtom. Riksdagen, regeringen och de politiska partierna kommer även fortsättningsvis att behövas för den överväldigande majoriteten av alla politiska beslut.

Men systemet kan kompletteras.

Fler folkomröstningar, möjlighet för medborgarna att framtvinga omröstningar, obligatoriska omröstningar i särskilt genomgripande frågor och en reformering av partistödet skulle tillsammans kunna minska avståndet mellan väljare och valda.

Det skulle också innebära något ännu viktigare.

Medborgaren skulle inte längre bara vara väljare vart fjärde år utan en mer aktiv deltagare i demokratin under hela mandatperioden.

Demokratins problem löses inte genom att ge politiker ännu större möjligheter att styra medborgarna.

Den vitaliseras genom att ge medborgarna större möjligheter att styra politiken.

Islamiseringen av Sverige går via Socialdemokraterna

 När Socialdemokraterna inledde sitt samarbete med Muslimska brödraskapet för 57 år sedan var sannolikt en del av tanken att knyta ytterligare en organisation, och dess medlemmar, till de nätverk av organisationer som partiet redan hade inflytande över. På så sätt kunde organisationen införlivas i en politisk struktur som Socialdemokraterna kunde dra nytta av. Det fanns naturligtvis även andra drivkrafter och ideologiska skäl bakom såväl det öppna som det dolda samarbetet med Muslimska brödraskapet och organisationer med kopplingar till politisk islam.

Det fanns dock ett grundläggande problem: Muslimska brödraskapet hade en egen agenda, inriktad på att sprida politisk islam och på sikt öka dess inflytande över det svenska samhället. En omfattande invandring från muslimska länder kan ha varit en förutsättning för att stärka detta inflytande – en utveckling som svenska politiker under lång tid har medverkat till utan någon tillräcklig analys av de långsiktiga konsekvenserna.

Varningssignalerna har funnits där, men har alltför ofta ignorerats, tonats ned eller förnekats av politiker och mainstreammedier. I detta politiska landskap fångade Sverigedemokraterna, som ett invandringskritiskt parti, upp den oro som många människor kände inför den omfattande invandringen. Någon tydlig koppling mellan migrationspolitiken, politisk islam och Muslimska brödraskapets ambitioner gjordes däremot sällan.

Efter att SD kom in i riksdagen har andra politiska partier och mainstreammedier lagt stor kraft på att bekämpa partiet. Samtidigt har betydligt mindre uppmärksamhet riktats mot de islamistiska organisationernas långsiktiga politiska ambitioner. Därigenom har man riskerat att spela Muslimska brödraskapet i händerna och samtidigt bidragit till den migrationspolitik vars konsekvenser Sverige lever med i dag.

I dag har Socialdemokraterna ett betydande väljarstöd bland personer med utländsk bakgrund, däribland väljare med muslimsk bakgrund. Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet har stöd inom dessa väljargrupper, och inom och omkring dessa partier återfinns också några av de röster som tydligast försvarar eller tonar ned inflytandet från politisk islam.

Det som nu krävs är en öppen, ärlig och intellektuellt hederlig debatt om hur Sverige ska hantera politisk islam, islamistiska organisationers inflytande och konsekvenserna av den migrationspolitik som har förts under lång tid. Socialdemokraternas roll och ansvar i denna utveckling måste kunna granskas utan politiska skygglappar.

Allt annat vore ett svek mot Sveriges befolkning. Det finns omfattande information om politisk islam, islamistiska organisationer och deras verksamhet i Sverige. Den informationen måste kunna granskas sakligt och kritiskt, även när slutsatserna är politiskt obekväma.

Sverige – en mjuk diktatur

Enligt min mening har Socialdemokratins långvariga maktinnehav bidragit till att skapa ett samhälle som kan beskrivas som en mjuk diktatur, skyddad av till synes fria och demokratiska val.

Min slutsats bygger på hur det svenska samhället har utvecklats under Socialdemokraternas långa perioder vid makten under de senaste hundra åren.

Genom såväl direkt knutna sidoorganisationer som personliga, organisatoriska och ekonomiska nätverk har partiet etablerat ett betydande inflytande över stora delar av Organisationssverige – allt från myndigheter och civilsamhälle till intresseorganisationer, medier och olika former av affärsverksamhet.

För den som vill se och förstå de politiska konsekvenserna av Socialdemokraternas i grunden socialistiska samhällssyn framträder ett tydligt mönster. Det handlar om en politik som i hög grad betraktar medborgaren som en del av kollektivet och staten, snarare än som en självständig individ med långtgående autonomi och frihet. Politiken får därmed inte bara uppgiften att skapa samhällets spelregler utan också ambitionen att forma medborgarna och deras värderingar.

Det nuvarande representativa valsystemet har passat Socialdemokraterna väl. Genom införandet av partistödet har dessutom samtliga etablerade partier gjorts ekonomiskt beroende av det offentliga. Detta har bidragit till att professionalisera politiken och minska partiernas ekonomiska beroende av sina egna medlemmar. Medborgarna riskerar därmed att hamna på läktaren, med begränsade möjligheter att påverka utvecklingen mellan valen.

Medierna – den tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten – har samtidigt gjorts ekonomiskt beroende av olika former av mediestöd. Till detta kommer public service, vars finansiering och styrning ytterst beslutas inom det politiska systemet. Även personkopplingar mellan politik, medier och andra samhällsinstitutioner riskerar att skapa en miljö där den kritiska distansen till makten försvagas. Höga ersättningar och slutna rekryteringsmiljöer kan dessutom bidra till en institutionell kultur där det befintliga systemet försvarar sig självt.

Även Sveriges så kallade civilsamhälle har i betydande omfattning gjorts beroende av offentlig finansiering. När organisationers verksamhet finansieras av staten uppstår ett principiellt problem: organisationerna riskerar att bli mer beroende av sina offentliga finansiärer än av de människor och medlemmar de säger sig företräda. Ett civilsamhälle som är ekonomiskt beroende av staten riskerar därmed att förlora en del av den självständighet som själva begreppet civilsamhälle förutsätter.

Fackföreningsrörelsen, framför allt LO, har historiskt haft mycket nära organisatoriska, ekonomiska och politiska band till Socialdemokraterna. Detta innebär att gränsen mellan facklig intressebevakning och partipolitisk verksamhet stundtals blir svår att urskilja. Frågan är då om organisationernas främsta uppgift alltid är att företräda medlemmarnas intressen eller om de också fungerar som en del av en större socialdemokratisk maktstruktur.

Även arbetsgivarorganisationer och delar av näringslivet har i många avseenden blivit beroende av staten och det politiska systemet. Företag påverkas genom bidrag, subventioner, garantier och andra offentliga stöd. Den gröna omställningen är ett tydligt exempel på hur staten genom mycket stora ekonomiska åtaganden kan styra kapital och företagande i politiskt önskad riktning. När företagens lönsamhet blir beroende av politiska beslut uppstår samtidigt starka incitament att hålla sig väl med den politiska makten.

Sist men inte minst finns frågan om myndigheterna. Regeringen har genom utnämningsmakten ett betydande inflytande över den högsta ledningen inom statsförvaltningen. Under decennier av omfattande socialdemokratiskt regeringsinnehav har partiet därför haft stora möjligheter att påverka den institutionella kultur som vuxit fram inom staten. Samtidigt har antalet myndigheter och offentligt finansierade organ vuxit, liksom statens möjligheter att påverka, reglera och kontrollera medborgarnas och företagens verksamhet.

När allt detta vägs samman framträder enligt min mening bilden av något som skulle kunna beskrivas som en svensk socialdemokratisk mjuk diktatur. Inte en diktatur i klassisk mening – Sverige har fria val, politisk opposition, grundlagsskyddade fri- och rättigheter och möjlighet till regeringsskiften – utan ett system där ett parti genom ett mycket långvarigt maktinnehav har kunnat bygga upp ett omfattande institutionellt, ekonomiskt och organisatoriskt inflytande även utanför den formella politiska makten.

Det är just detta som gör systemet intressant att diskutera. Den formella demokratin kan bestå samtidigt som den faktiska makten koncentreras genom ekonomiskt beroende, personliga nätverk, institutionella strukturer och offentliga bidragssystem. Det som då uppstår behöver inte vara korruption i traditionell juridisk mening. Det kan snarare beskrivas som systemisk eller mjuk korruption: ett system där lojalitet, ekonomiskt beroende och ömsesidiga intressen gradvis vävs samman och där de institutioner som borde stå fria från den politiska makten i praktiken får starka incitament att bevara det rådande systemet.

Det är denna maktstruktur – snarare än själva valdagen – som förtjänar att granskas om man vill förstå hur den svenska demokratin faktiskt fungerar.

När civilsamhället blir beroende av staten upphör det att vara en verklig motkraft

Ett starkt civilsamhälle är en av demokratins viktigaste grundpelare. Föreningar, stiftelser, trossamfund och ideella organisationer ska utgöra en självständig kraft mellan staten, marknaden och individen. De ska kunna granska makten, utmana etablerade sanningar och representera medborgarnas engagemang och initiativ.

Men vad händer när civilsamhället i allt större utsträckning finansieras av just den stat som det förväntas vara en motvikt till?

Den frågan borde stå betydligt högre på den politiska dagordningen.

Sverige har under flera decennier byggt upp ett av världens mest omfattande system för offentlig finansiering av civilsamhället. Staten, regionerna och kommunerna fördelar tillsammans miljardbelopp varje år till tusentals organisationer genom organisationsbidrag, projektstöd och olika verksamhetsbidrag. Syftet har ofta varit gott – att stärka demokratin och skapa ett levande föreningsliv – men utvecklingen har också skapat betydande problem.

Det första problemet handlar om oberoende.

En organisation kan vara juridiskt fristående från staten men samtidigt vara ekonomiskt beroende av offentliga bidrag. När en stor del av verksamheten finansieras av skattemedel uppstår ett naturligt incitament att anpassa verksamheten efter bidragsgivarnas prioriteringar. Organisationernas överlevnad blir beroende av myndigheters beslut snarare än av medlemmars engagemang, frivilliga donationer eller allmänhetens förtroende.

Den som betalar orkestern har också ett betydande inflytande över vilken musik som spelas.

Det innebär inte att myndigheter styr organisationerna direkt, men det skapar en beroendeställning som riskerar att urholka civilsamhällets roll som en självständig granskare av den offentliga makten. Ett civilsamhälle som till stor del lever på statliga bidrag riskerar att utvecklas till en förlängning av den offentliga sektorn snarare än en oberoende samhällskraft.

Det andra problemet handlar om ansvar.

När verksamheten finansieras med medlemsavgifter eller frivilliga donationer måste organisationerna ständigt förtjäna människors förtroende. Misskötsel får omedelbara konsekvenser genom minskade intäkter.

Offentliga bidrag fungerar annorlunda. Finansieringen kommer från skattebetalarna, ofta utan att dessa har någon direkt möjlighet att påverka vilka organisationer som får stöd. Det försvagar den naturliga ansvarsmekanismen mellan organisation och finansiär.

Det tredje problemet är risken för bidragsbrott och ekonomiska oegentligheter.

Under senare år har flera myndigheter, bland annat Ekonomistyrningsverket, Brottsförebyggande rådet och Delegationen mot arbetslivskriminalitet, pekat på att välfärdssystem och bidrag blivit attraktiva mål för organiserad ekonomisk brottslighet. Även civilsamhällets bidragssystem är sårbara när stora summor fördelas mellan många olika bidragsgivare med varierande kontrollsystem.

Det vore naivt att tro att ideella organisationer skulle vara immuna mot samma typer av bedrägerier och missbruk som redan konstaterats inom andra bidragssystem.

Det betyder inte att flertalet organisationer agerar felaktigt. Tvärtom bedriver många ett ovärderligt arbete för samhället. Men varje system som hanterar stora offentliga resurser måste utformas med utgångspunkt i att felaktigheter och medvetna bedrägerier kommer att förekomma.

Ju större bidragssystemen blir, desto större blir också incitamenten att utnyttja dem.

Det fjärde problemet är den demokratiska legitimiteten.

När staten i praktiken avgör vilka organisationer som ska erhålla långsiktiga bidrag uppstår en risk att vissa perspektiv gynnas framför andra. Även om besluten formellt fattas utifrån objektiva kriterier finns alltid en risk att bidragssystemen över tid speglar den politiska majoritetens värderingar eller myndigheters egna tolkningar av sitt uppdrag.

Det kan skapa en situation där staten indirekt formar det civilsamhälle som samtidigt förväntas granska staten.

Det är en paradox som varje demokrati bör ta på största allvar.

Reformer är därför nödvändiga.

För det första bör offentliga organisationsbidrag minska successivt till förmån för projektstöd med tydliga mål och uppföljning.

För det andra bör betydligt högre krav ställas på öppen redovisning av ekonomi, finansiering, medlemsantal och verksamhetsresultat.

För det tredje bör oberoende revision vara obligatorisk för alla organisationer som erhåller större offentliga bidrag.

För det fjärde bör bidragssystemen samordnas nationellt så att dubbel finansiering, bristande kontroll och felaktiga utbetalningar lättare kan upptäckas.

För det femte bör en större del av finansieringen komma från medlemmar, frivilliga donationer och privata stiftelser. Ett civilsamhälle som bärs av medborgarnas engagemang står friare än ett civilsamhälle som huvudsakligen finansieras av staten.

Det handlar ytterst inte om att försvaga civilsamhället.

Tvärtom.

Syftet måste vara att återupprätta dess självständighet.

Demokratin behöver organisationer som vågar kritisera makten utan att samtidigt vara ekonomiskt beroende av densamma. Den behöver föreningar som främst representerar sina medlemmar, inte sina bidragsgivare.

Ett verkligt starkt civilsamhälle kännetecknas inte av storleken på de offentliga anslagen.

Det kännetecknas av sin frihet, sitt oberoende och sitt förtroende hos medborgarna.

Om civilsamhället i allt högre grad blir en del av den offentliga finansieringsapparaten riskerar det att förlora just de egenskaper som gjort det till en oumbärlig del av en levande demokrati.