Enligt min mening har Socialdemokratins långvariga maktinnehav bidragit till att skapa ett samhälle som kan beskrivas som en mjuk diktatur, skyddad av till synes fria och demokratiska val.
Min slutsats bygger på hur det svenska samhället har utvecklats under Socialdemokraternas långa perioder vid makten under de senaste hundra åren.
Genom såväl direkt knutna sidoorganisationer som personliga, organisatoriska och ekonomiska nätverk har partiet etablerat ett betydande inflytande över stora delar av Organisationssverige – allt från myndigheter och civilsamhälle till intresseorganisationer, medier och olika former av affärsverksamhet.
För den som vill se och förstå de politiska konsekvenserna av Socialdemokraternas i grunden socialistiska samhällssyn framträder ett tydligt mönster. Det handlar om en politik som i hög grad betraktar medborgaren som en del av kollektivet och staten, snarare än som en självständig individ med långtgående autonomi och frihet. Politiken får därmed inte bara uppgiften att skapa samhällets spelregler utan också ambitionen att forma medborgarna och deras värderingar.
Det nuvarande representativa valsystemet har passat Socialdemokraterna väl. Genom införandet av partistödet har dessutom samtliga etablerade partier gjorts ekonomiskt beroende av det offentliga. Detta har bidragit till att professionalisera politiken och minska partiernas ekonomiska beroende av sina egna medlemmar. Medborgarna riskerar därmed att hamna på läktaren, med begränsade möjligheter att påverka utvecklingen mellan valen.
Medierna – den tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten – har samtidigt gjorts ekonomiskt beroende av olika former av mediestöd. Till detta kommer public service, vars finansiering och styrning ytterst beslutas inom det politiska systemet. Även personkopplingar mellan politik, medier och andra samhällsinstitutioner riskerar att skapa en miljö där den kritiska distansen till makten försvagas. Höga ersättningar och slutna rekryteringsmiljöer kan dessutom bidra till en institutionell kultur där det befintliga systemet försvarar sig självt.
Även Sveriges så kallade civilsamhälle har i betydande omfattning gjorts beroende av offentlig finansiering. När organisationers verksamhet finansieras av staten uppstår ett principiellt problem: organisationerna riskerar att bli mer beroende av sina offentliga finansiärer än av de människor och medlemmar de säger sig företräda. Ett civilsamhälle som är ekonomiskt beroende av staten riskerar därmed att förlora en del av den självständighet som själva begreppet civilsamhälle förutsätter.
Fackföreningsrörelsen, framför allt LO, har historiskt haft mycket nära organisatoriska, ekonomiska och politiska band till Socialdemokraterna. Detta innebär att gränsen mellan facklig intressebevakning och partipolitisk verksamhet stundtals blir svår att urskilja. Frågan är då om organisationernas främsta uppgift alltid är att företräda medlemmarnas intressen eller om de också fungerar som en del av en större socialdemokratisk maktstruktur.
Även arbetsgivarorganisationer och delar av näringslivet har i många avseenden blivit beroende av staten och det politiska systemet. Företag påverkas genom bidrag, subventioner, garantier och andra offentliga stöd. Den gröna omställningen är ett tydligt exempel på hur staten genom mycket stora ekonomiska åtaganden kan styra kapital och företagande i politiskt önskad riktning. När företagens lönsamhet blir beroende av politiska beslut uppstår samtidigt starka incitament att hålla sig väl med den politiska makten.
Sist men inte minst finns frågan om myndigheterna. Regeringen har genom utnämningsmakten ett betydande inflytande över den högsta ledningen inom statsförvaltningen. Under decennier av omfattande socialdemokratiskt regeringsinnehav har partiet därför haft stora möjligheter att påverka den institutionella kultur som vuxit fram inom staten. Samtidigt har antalet myndigheter och offentligt finansierade organ vuxit, liksom statens möjligheter att påverka, reglera och kontrollera medborgarnas och företagens verksamhet.
När allt detta vägs samman framträder enligt min mening bilden av något som skulle kunna beskrivas som en svensk socialdemokratisk mjuk diktatur. Inte en diktatur i klassisk mening – Sverige har fria val, politisk opposition, grundlagsskyddade fri- och rättigheter och möjlighet till regeringsskiften – utan ett system där ett parti genom ett mycket långvarigt maktinnehav har kunnat bygga upp ett omfattande institutionellt, ekonomiskt och organisatoriskt inflytande även utanför den formella politiska makten.
Det är just detta som gör systemet intressant att diskutera. Den formella demokratin kan bestå samtidigt som den faktiska makten koncentreras genom ekonomiskt beroende, personliga nätverk, institutionella strukturer och offentliga bidragssystem. Det som då uppstår behöver inte vara korruption i traditionell juridisk mening. Det kan snarare beskrivas som systemisk eller mjuk korruption: ett system där lojalitet, ekonomiskt beroende och ömsesidiga intressen gradvis vävs samman och där de institutioner som borde stå fria från den politiska makten i praktiken får starka incitament att bevara det rådande systemet.
Det är denna maktstruktur – snarare än själva valdagen – som förtjänar att granskas om man vill förstå hur den svenska demokratin faktiskt fungerar.