Sanningens ögonblick

 För den som vill se verkligheten som den är finns det alla möjligheter, om man bemödar sig att ta ett steg tillbaka och försöker särskåda den information och de narrativ som för närvarande sprids, där det även förekommer ren desinformation, propaganda och påverkansinformation. Det kan vara obekvämt att ifrågasätta rådande narrativ, där starka värdeord ofta används för att försvara dem och för att kväva ifrågasättande och debatt.

Ytterst vilar ett demokratiskt samhälle på människors förmåga att navigera med en demokratisk kompass i den flora av information och händelser som flödar.

En del demokratiska länder har inrättat statliga institutioner, så kallad public service, i ambitionen att sprida korrekt och väl underbyggd information. Tyvärr är det få länder som har lyckats; de pendlar ofta mellan diktaturens rena propaganda och en mer eller mindre misslyckad ambition. Svensk public service är inget undantag vad gäller misslyckade ambitioner, särskilt när man bryter mot gällande sändningstillstånd och regler, och där granskningen och kontrollen från statens sida är undermålig och illa skött.

För demokratins bästa vore det lämpligt att avveckla public service, då det ofta sprider vinklad och ibland direkt felaktig information samtidigt också avskaffa alla former av statligt mediestöd. Demokratins grundpelare är en oinskränkt yttrandefrihet, och i den miljön passar inte en statlig institution som public service in. Ett införande av grundlagsfäst negativ yttrandefrihet vore önskvärt för att motverka de tendenser till censur och kontroll som nu finns, både från EU och svenska politiker.

Svensk säkerhetspolitik

 Det främsta yttre säkerhetshotet mot Sverige, svenska intressen och svenska medborgare utgörs av Ryssland, Kina och Iran, i olika former och grader, vilket Säkerhetspolisen år efter år har redovisat. Försvarsmakten pekar dessutom ut Ryssland som det främsta yttre hotet. I denna glasklara kontext måste krav ställas på att alla politiker i regering och riksdag, i alla situationer och i såväl inrikes- som utrikespolitiska frågor, alltid sätter svenska medborgares intressen och säkerhet främst.

När man nu ser hur regering och riksdagspolitiker argumenterar och agerar i olika globala frågor väcks frågan om detta beror på bristande omdöme eller bristande kompetens. Deras till synes totala avsaknad av en korrekt och helhetsbaserad global säkerhetsanalys, givet de kända säkerhetshoten, är skrämmande. Det finns djupa och långtgående säkerhetspolitiska och strategiska skäl till USA:s intresse för och engagemang i Grönland, kopplade till hoten från Ryssland och Kina i olika former, vilket rimligen också sammanfaller med svenska säkerhetsintressen. Att politikers ingrodda, och av mainstreammedia förstärkta, Trump-hat tillåts överskugga svenska säkerhetsintressen är omdömeslöst och utgör ett totalt underkännande av deras ansvar för Sveriges säkerhet.

Att det finns brister i vänsterns ställningstaganden när det gäller svenska säkerhetsintressen torde bero på socialismen, som jag anser har utgjort och fortsatt utgör ett betydande inrikes säkerhetshot.

Jag efterlyser en mer verklighetsförankrad och realistisk hantering av svenska säkerhetsfrågor, fri från känslomässigt motiverade ställningstaganden och Trump-hat. Det är inte fel att ha synpunkter på USA:s utrikespolitik, men man måste alltid utgå från vilka som är våra vänner och vilka som är våra gemensamma fiender. I fallet Grönland råder det inget tvivel om att Ryssland och Kina är vår gemensamma fiende – inte USA.

När det gäller Moderaterna har jag noterat att det främst är redan avdankade, eller på väg att bli avdankade, politiker som är de mest högljudda företrädarna för Trump-hat, med Carl Bildt i spetsen. Detta förefaller vara ett strategiskt beslut, i tron att det ska samla socialistiska inrikespolitiska röster genom ett skränigt Trump-hat. De flesta övriga moderater har förstånd nog att vara tysta. När det gäller Carl Bildt finns det skäl att granska vem som egentligen stödjer och drar nytta av den så kallade regelbaserade världsordningen, som aldrig har existerat, och som därmed har ett intresse av att finansiera den. Det finns många dugliga, kompetenta och verklighetsförankrade moderata politiker som man önskar skulle höras och synas mer för att nyansera debatten.

Välfärdstjänster

Ett absurt förhållande är att det ställs lägre krav och sker sämre kontroll av företag som verkar inom välfärden och arbetar med människor än av företag som besiktigar våra bilar. Ett företag som besiktigar bilar måste godkännas och kontrolleras av ett ackrediterat, fristående organ. Uppfyller det inte kraven får det inte fortsätta att besiktiga bilar.

Det är alltså inte förekomsten av privata företag inom välfärden som är problemet – tvärtom är det en styrka och en förutsättning för att tjänsterna inom välfärden ska fungera och för att valfrihet ska kunna erbjudas.

Problemet är i stället att kraven och kontrollen av företag som verkar inom välfärden är i det närmaste obefintliga och dysfunktionella. Kraven och kontrollen av företag som vill verka inom välfärden måste skärpas och anpassas utifrån att det är människor som ska nyttja deras tjänster.

Men det förefaller inte finnas något politiskt parti eller någon myndighet som har insikten eller viljan att driva och genomföra en sådan förändring. I stället förs en ovärdig och inskränkt debatt om ”vinster i välfärden” – till nackdel för dem som ytterst berörs, nämligen de människor som är beroende av välfärdstjänsterna.

En fungerande fri marknad förutsätter tydliga regler, effektiv tillsyn av dess aktörer och kännbara påföljder vid överträdelser.

Konservatismens återkomst

Vad ska Sveriges medborgare samlas kring – något som alla anser vara värt att stå upp för, försvara och kunna diskutera och debattera öppet för att utveckla samhället? 

Kristendomen och konservatismen var länge ett moraliskt rättesnöre som mycket av vårt samhälle byggdes upp kring. De skapade stabilitet och kontinuitet. När vi, av olika skäl, övergav dessa sammanhållande krafter, förklarade oss som sekulära och – i och med 68-rörelsens progressiva intåg, förstärkt av den demografiskt stora 40-talistgenerationen – förefaller vi ha gått vilse. 

Vårt samhälle har kommit att präglas av rotlöshet och ytlighet, starkt influerat av andra länder, främst av den vänsterinspirerade kulturen från USA. Progressivitetens mantra – att riva ner samhället utan att presentera några hållbara lösningar – har präglat samhällsutvecklingen sedan slutet av 1960-talet. Våra debatter och diskussioner har ofta varit inskränkta och begränsande, särskilt i frågor som rör samhällsutvecklingen. 

I detta kaos har även våra politiker och partier gått vilse, där makten har blivit viktigare än medborgarnas väl och ve.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om vad som har styrt utvecklingen. 

Kanske kan back to basics vara en del av lösningen. Lite förenklat har Sverige traditionellt byggt sin utveckling på konservativa utgångspunkter – man har utvecklat samhället utifrån var man står, i små, prövande steg. Vi gick från ett fattigt bondesamhälle till ett framgångsrikt industriland fram till 1960-talet.

Även om man kan ha ideologiska invändningar mot Alva och Gunnar Myrdals socialistiskt präglade sociala ingenjörskonst, torde det ändå ha funnits en genuin tro på att man gjorde en insats för att bygga Sverige vidare för kommande generationers bästa. 

Kanske är det just konservativa värderingar och synsätt som åter kan lägga grunden för ett stabilare och mer framgångsrikt samhälle – ett samhälle vi kan överlämna till kommande generationer att bygga vidare på. 

Politiskt ser jag embryot till en ny konservativ konstellation som skulle kunna bli bärande i en ny era av svensk samhällsutveckling.

Socialdemokraterna, RIP

Det tröttsamma med Socialdemokraterna är att de aldrig presenterar verkliga lösningar eller beskriver hur de vill utforma Sverige. De följer socialismens progressiva logik – att riva ned det som fungerar, utan att presentera några alternativa lösningar. Deras politik går ut på att kritisera och skambelägga alla som inte röstar på dem eller tycker som de gör, i stället för att tydligt redogöra för vad de själva vill genomföra om de får makten. Det får en osökt att tänka på citatet som tillskrivs Vilhelm Moberg: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.”

Ett för Sverige särskilt belastande förhållande är den långvariga dominansen av ett de facto-enpartisystem, där Socialdemokraterna under större delen av 1900-talet utövade ett nästintill obrutet inflytande över politik, förvaltning och medier. Sverige kan därmed med fog beskrivas som ett socialdemokratiskt, kollektivistiskt och statsindividualistiskt samhälle, med en konsensuskultur som är direkt skadlig för den demokratiska processen. Det är i den myllan och den kontexten som förklarar varför partiet fortfarande har omkring 30 procent stöd och fortsätter att agera utan att förstå att verkligheten har förändrats – och springer ifrån dem. RIP.