Kollektivismens boja – valet måste följas av en frihetsdebatt

 
När rösterna efter årets val nu räknas och en ny politisk mandatperiod tar form handlar diskussionen främst om regeringsmakten, ekonomin, välfärden och brottsligheten. Men under dessa sakfrågor finns en djupare ideologisk konflikt som sällan diskuteras öppet: förhållandet mellan individen och kollektivet.

Sverige har länge haft starka kollektivistiska inslag. Socialdemokraternas dominerande ställning under stora delar av 1900-talet bidrog till att forma ett samhälle där staten, folkrörelserna, fackföreningarna och de stora intresseorganisationerna fick ett omfattande inflytande över människors liv. Detta skapade trygghet, sammanhållning och ekonomisk utveckling, men också en politisk kultur där individen alltför ofta betraktades som en del av ett kollektiv snarare än som en självständig medborgare.

Människor förväntades rösta efter klasstillhörighet, yrke, bostadsort och medlemskap i olika organisationer. Arbetare röstade socialdemokratiskt, lantbrukare på Bondeförbundet och tjänstemän borgerligt. Sådana mönster har försvagats, men kollektivismen har inte försvunnit. Den har delvis ändrat form.

Migrationen har tillfört en ny dimension

Under de senaste decennierna har Sverige tagit emot många människor från samhällen där familjen, släkten, religionen och den etniska eller kulturella gruppen ofta har större betydelse än den enskilda individen. I vissa miljöer förekommer även hedersnormer, klanstrukturer och informella makthierarkier.

Det betyder naturligtvis inte att människor med utländsk bakgrund utgör ett enhetligt kollektiv eller röstar på samma sätt. Varje väljare är en individ med egna erfarenheter, värderingar och politiska uppfattningar. Men det vore lika fel att förneka att kulturella och sociala strukturer kan påverka människors politiska beteende.

När starka gruppidentiteter möter svenska partier som erbjuder bidrag, representation, riktade satsningar eller politiskt erkännande kan ömsesidiga beroenden uppstå. Partier kan börja betrakta människor främst som representanter för grupper och potentiella väljarblock. Samtidigt kan religiösa ledare, föreningsföreträdare och lokala opinionsbildare få ett inflytande över hur människor förväntas rösta.

Detta är problematiskt oavsett vilket parti som gynnas.

Demokrati bygger inte enbart på att röster räknas korrekt. Den förutsätter också att varje medborgare kan bilda sig en egen uppfattning och rösta utan påtryckningar från familjen, släkten, arbetsplatsen, föreningen, religionen eller staten.

Solidaritet är inte detsamma som kollektivism

Ett samhälle behöver gemenskap, ansvar och solidaritet. Människan är ingen isolerad varelse, och ett civiliserat samhälle måste kunna hjälpa människor som tillfälligt eller varaktigt inte klarar sig själva.

Men frivillig gemenskap ska inte förväxlas med politisk kollektivism.

Solidaritet innebär att fria människor hjälper varandra och tar ansvar för samhället. Kollektivism uppstår när gruppens påstådda intresse regelmässigt ges företräde framför individens rätt att tänka, tala och välja själv.

Den avgörande skiljelinjen går därför inte mellan egoism och omtanke. Den går mellan frivillighet och tvång, mellan individuellt ansvar och kollektiv underordning.

När staten delar in medborgarna efter kön, etnicitet, religion eller grupptillhörighet förstärker den just de gränser som integrationen borde överbrygga. När politiska partier riktar sig till grupper i stället för till enskilda medborgare bidrar de till att permanenta ett samhälle av konkurrerande kollektiv.

Det är motsatsen till medborgarskapets idé.

Valhemligheten måste försvaras

Årets val bör därför följas av en seriös diskussion om hur den personliga och politiska friheten kan stärkas. Det gäller särskilt människor som lever i miljöer där familjen eller gruppen utövar stark social kontroll.

Valhemligheten måste skyddas i praktiken, inte bara i lagtexten. Ingen ska behöva redovisa sin röst för en make, släkting, religiös företrädare eller annan auktoritet. Valfunktionärer måste ha tydliga rutiner för att förhindra otillbörlig påverkan och så kallad familjeröstning.

Samhället måste också vara tydligt med att hedersförtryck, religiöst tvång och klanbaserad maktutövning inte är kulturella särdrag som ska accepteras. De är angrepp på individens frihet.

Samtidigt måste offentliga bidrag till föreningar och trossamfund granskas betydligt hårdare. Skattepengar ska inte finansiera organisationer som motverkar jämställdhet, demokratisk pluralism, yttrandefrihet eller enskilda medlemmars självbestämmande. Offentlig finansiering får aldrig användas för att bygga parallella maktstrukturer eller politiska röstmaskiner.

Friheten måste bli en konkret politisk fråga

De partier som säger sig försvara ett öppet och liberalt samhälle måste göra individuell frihet till mer än ett högtidstal. Friheten måste märkas i den praktiska politiken.

Det innebär bland annat:

• starkare grundlagsskydd för yttrande-, åsikts- och föreningsfriheten,
• konsekvent försvar för valhemligheten,
• större insyn i offentligt finansierade organisationer,
• individuellt utformade välfärdssystem som inte gör människor beroende av familje- eller gruppföreträdare,
• tydliga krav på språk, egen försörjning och samhällskunskap,
• kraftfullare skydd för människor som vill lämna hedersmiljöer, religiöst tvång eller kriminella klanstrukturer,
• en skola som lär barn att tänka självständigt och kritiskt – inte vad de ska tänka.

Dessa principer ska gälla alla. Kollektivistiskt förtryck är inte mer acceptabelt för att det sker i familjens, religionens, klassens, könets eller den politiska rörelsens namn.

Nästa mandatperiod måste handla om den fria medborgaren

Valresultat analyseras vanligtvis utifrån vilka partier, block och väljargrupper som vann eller förlorade. Men demokratins verkliga styrka avgörs inte bara av mandatfördelningen. Den avgörs av hur självständiga medborgarna är i förhållande till staten, partierna och de sociala kollektiv som omger dem.

Den kommande mandatperioden borde därför präglas av en enkel men avgörande princip: Sverige består inte i första hand av grupper som politiken ska administrera, utan av fria medborgare med samma rättigheter och skyldigheter.

Gemenskap är värdefull när den är frivillig. Solidaritet är nödvändig när den förenas med ansvar. Men när kollektivet gör anspråk på att bestämma hur individen ska leva, tänka eller rösta förvandlas gemenskapen till en boja.

Den bojan måste svensk politik våga bryta.

Folkomröstningar för att vitalisera demokratin

Sverige betraktas som en stabil parlamentarisk demokrati. Men en demokrati kan vara stabil och samtidigt förlora vitalitet. När medborgarnas huvudsakliga möjlighet att påverka den nationella politiken reduceras till att vart fjärde år välja mellan färdiga partipaket uppstår ett växande avstånd mellan väljare och valda.

Det finns därför anledning att diskutera en betydligt större roll för folkomröstningar i den svenska demokratin.

Vi väljer parti – men vet inte vilken politik vi får

Det representativa systemet bygger på en rimlig princip: medborgarna väljer företrädare som under en begränsad tid får mandat att fatta beslut. Problemet är att dagens politik är så omfattande och föränderlig att ingen väljare vid ett riksdagsval rimligen kan veta vilka avgörande frågor som kommer att uppstå under den kommande mandatperioden.

Valmanifest ger bara en begränsad vägledning. Koalitionsförhandlingar, ekonomiska kriser, internationella händelser, EU-beslut och politiska kompromisser kan förändra politiken radikalt.

Väljaren röstar därför inte bara på den politik som presenteras före valet. Man lämnar samtidigt en långtgående fullmakt för fyra år framåt.

Lite tillspetsat köper väljaren grisen i säcken.

Det är inte ett argument mot representativ demokrati. Däremot är det ett argument för att komplettera den.

Låt medborgarna avgöra de stora sakfrågorna

Folkomröstningar lämpar sig särskilt väl för tydligt avgränsade och principiellt viktiga frågor där beslut får långsiktiga konsekvenser.

Det skulle exempelvis kunna handla om betydande förändringar av grundlagen, överföring av nationell beslutanderätt, stora förändringar av skattesystemet, långsiktiga energipolitiska vägval eller andra beslut som påtagligt förändrar relationen mellan staten och medborgaren.

I vissa frågor skulle folkomröstningar kunna vara rådgivande. I andra bör det övervägas om resultatet ska vara bindande.

Det avgörande är principen: vissa beslut är så stora att politikerna bör vara skyldiga att återvända till sina uppdragsgivare och fråga.

Folkomröstningar tvingar fram en annan politisk debatt

En större användning av folkomröstningar skulle sannolikt också förändra valrörelsernas karaktär.

I dag försöker partierna på några intensiva veckor övertyga väljarna om hundratals frågor samtidigt. Resultatet blir lätt personangrepp, taktiska utspel, förenklade konflikter och pajkastning.

Om fler konkreta sakfrågor kunde avgöras mellan riksdagsvalen skulle valrörelsen i större utsträckning kunna handla om de verkligt stora politiska frågorna:

Vilken samhällssyn har partiet? Vilken roll ska staten ha? Hur mycket ansvar ska ligga hos individen? Hur ska välstånd skapas och fördelas? Vilket Sverige vill partiet se om tjugo eller trettio år?

Politiken skulle kunna tvingas tillbaka mot idéerna.

Medborgarna skulle behöva ta större ansvar

Ett vanligt argument mot folkomröstningar är att komplicerade frågor inte kan reduceras till ett ja eller nej.

Invändningen ska tas på allvar. Dåligt konstruerade folkomröstningar kan förenkla komplexa problem, och opinionskampanjer kan präglas av desinformation och kortsiktiga känslor.

Men samma problem finns i representativa val.

Om argumentet är att medborgarna inte är tillräckligt informerade för att ta ställning i en konkret sakfråga uppstår dessutom en besvärande demokratisk fråga: varför skulle samma medborgare då vara tillräckligt informerade för att vart fjärde år välja vilka som ska styra hela landet?

Demokrati förutsätter myndiga medborgare.

Fler folkomröstningar skulle dessutom skapa incitament att faktiskt sätta sig in i samhällsfrågorna. Politik skulle inte längre vara något som huvudsakligen aktualiseras vart fjärde år.

Medborgarskapet skulle innebära ett mer kontinuerligt ansvar.

Ge medborgarna möjlighet att framtvinga omröstningar

Den verkligt intressanta reformen vore därför inte bara att riksdagen oftare beslutar om folkomröstningar. Medborgarna själva bör under vissa förutsättningar kunna framtvinga dem.

Ett system skulle exempelvis kunna innebära att ett visst antal verifierade namnunderskrifter utlöser en nationell folkomröstning. Tröskeln måste vara tillräckligt hög för att förhindra att systemet används för varje tillfällig opinionsyttring, men tillräckligt låg för att vara ett verkligt demokratiskt verktyg.

För särskilt ingripande beslut skulle man också kunna införa obligatoriska folkomröstningar.

Schweiz visar att direktdemokratiska instrument kan kombineras med representativ demokrati. Den svenska modellen behöver naturligtvis utformas efter svenska förhållanden, men principen är intressant: politikerna styr, men medborgarna behåller möjligheten att ingripa.

Det förändrar maktbalansen.

Motståndet från de etablerade partierna är begripligt

Det är knappast förvånande om etablerade politiska partier är skeptiska till en sådan utveckling.

Folkomröstningar innebär nämligen att en del av den politiska makten flyttas från partiernas organisationer, riksdagsgrupper och förhandlingsrum direkt tillbaka till väljarna.

Den fyraåriga fullmakten blir mindre omfattande.

Det behöver inte vara bekvämt för politikerna.

Men demokratins institutioner ska inte i första hand utformas för att vara bekväma för dem som för tillfället innehar makten. De ska utformas för att ge makten legitimitet och medborgarna möjlighet att utkräva ansvar.

Partistödet har också skapat ett demokratiskt problem

Samma resonemang bör föras om partiernas finansiering.

Ett omfattande offentligt partistöd har uppenbara fördelar. Det minskar beroendet av enskilda stora finansiärer och gör det möjligt för även mindre partier att bedriva verksamhet.

Men systemet har också en baksida.

När en betydande del av partiernas ekonomi kommer från offentliga medel minskar deras ekonomiska beroende av egna medlemmar. Därmed försvagas ett av de naturliga incitamenten att rekrytera, engagera och behålla människor i partiernas verksamhet.

Ett parti bör ytterst vara en sammanslutning av medborgare – inte en offentligt finansierad organisation som huvudsakligen mobiliseras inför val.

Därför bör partistödet successivt reformeras. En större del av finansieringen skulle kunna kopplas till verkligt medlemsengagemang, medlemsavgifter och små privata bidrag, samtidigt som regler om öppenhet och redovisning måste förhindra att ekonomiskt starka särintressen köper politiskt inflytande.

Målet bör vara enkelt: politiska partier ska behöva människor, inte bara röster.

Från valdemokrati till deltagardemokrati

Sverige behöver inte avskaffa den representativa demokratin. Tvärtom. Riksdagen, regeringen och de politiska partierna kommer även fortsättningsvis att behövas för den överväldigande majoriteten av alla politiska beslut.

Men systemet kan kompletteras.

Fler folkomröstningar, möjlighet för medborgarna att framtvinga omröstningar, obligatoriska omröstningar i särskilt genomgripande frågor och en reformering av partistödet skulle tillsammans kunna minska avståndet mellan väljare och valda.

Det skulle också innebära något ännu viktigare.

Medborgaren skulle inte längre bara vara väljare vart fjärde år utan en mer aktiv deltagare i demokratin under hela mandatperioden.

Demokratins problem löses inte genom att ge politiker ännu större möjligheter att styra medborgarna.

Den vitaliseras genom att ge medborgarna större möjligheter att styra politiken.

Sverige – en mjuk diktatur

 Enligt min mening har Socialdemokratins långvariga maktinnehav bidragit till att skapa ett samhälle som kan beskrivas som en mjuk diktatur, skyddad av till synes fria och demokratiska val.

Min slutsats bygger på hur det svenska samhället har utvecklats under Socialdemokraternas långa perioder vid makten under de senaste hundra åren.

Genom såväl direkt knutna sidoorganisationer som personliga, organisatoriska och ekonomiska nätverk har partiet etablerat ett betydande inflytande över stora delar av Organisationssverige – allt från myndigheter och civilsamhälle till intresseorganisationer, medier och olika former av affärsverksamhet.

För den som vill se och förstå de politiska konsekvenserna av Socialdemokraternas i grunden socialistiska samhällssyn framträder ett tydligt mönster. Det handlar om en politik som i hög grad betraktar medborgaren som en del av kollektivet och staten, snarare än som en självständig individ med långtgående autonomi och frihet. Politiken får därmed inte bara uppgiften att skapa samhällets spelregler utan också ambitionen att forma medborgarna och deras värderingar.

Det nuvarande representativa valsystemet har passat Socialdemokraterna väl. Genom införandet av partistödet har dessutom samtliga etablerade partier gjorts ekonomiskt beroende av det offentliga. Detta har bidragit till att professionalisera politiken och minska partiernas ekonomiska beroende av sina egna medlemmar. Medborgarna riskerar därmed att hamna på läktaren, med begränsade möjligheter att påverka utvecklingen mellan valen.

Medierna – den tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten – har samtidigt gjorts ekonomiskt beroende av olika former av mediestöd. Till detta kommer public service, vars finansiering och styrning ytterst beslutas inom det politiska systemet. Även personkopplingar mellan politik, medier och andra samhällsinstitutioner riskerar att skapa en miljö där den kritiska distansen till makten försvagas. Höga ersättningar och slutna rekryteringsmiljöer kan dessutom bidra till en institutionell kultur där det befintliga systemet försvarar sig självt.

Även Sveriges så kallade civilsamhälle har i betydande omfattning gjorts beroende av offentlig finansiering. När organisationers verksamhet finansieras av staten uppstår ett principiellt problem: organisationerna riskerar att bli mer beroende av sina offentliga finansiärer än av de människor och medlemmar de säger sig företräda. Ett civilsamhälle som är ekonomiskt beroende av staten riskerar därmed att förlora en del av den självständighet som själva begreppet civilsamhälle förutsätter.

Fackföreningsrörelsen, framför allt LO, har historiskt haft mycket nära organisatoriska, ekonomiska och politiska band till Socialdemokraterna. Detta innebär att gränsen mellan facklig intressebevakning och partipolitisk verksamhet stundtals blir svår att urskilja. Frågan är då om organisationernas främsta uppgift alltid är att företräda medlemmarnas intressen eller om de också fungerar som en del av en större socialdemokratisk maktstruktur.

Även arbetsgivarorganisationer och delar av näringslivet har i många avseenden blivit beroende av staten och det politiska systemet. Företag påverkas genom bidrag, subventioner, garantier och andra offentliga stöd. Den gröna omställningen är ett tydligt exempel på hur staten genom mycket stora ekonomiska åtaganden kan styra kapital och företagande i politiskt önskad riktning. När företagens lönsamhet blir beroende av politiska beslut uppstår samtidigt starka incitament att hålla sig väl med den politiska makten.

Sist men inte minst finns frågan om myndigheterna. Regeringen har genom utnämningsmakten ett betydande inflytande över den högsta ledningen inom statsförvaltningen. Under decennier av omfattande socialdemokratiskt regeringsinnehav har partiet därför haft stora möjligheter att påverka den institutionella kultur som vuxit fram inom staten. Samtidigt har antalet myndigheter och offentligt finansierade organ vuxit, liksom statens möjligheter att påverka, reglera och kontrollera medborgarnas och företagens verksamhet.

När allt detta vägs samman framträder enligt min mening bilden av något som skulle kunna beskrivas som en svensk socialdemokratisk mjuk diktatur. Inte en diktatur i klassisk mening – Sverige har fria val, politisk opposition, grundlagsskyddade fri- och rättigheter och möjlighet till regeringsskiften – utan ett system där ett parti genom ett mycket långvarigt maktinnehav har kunnat bygga upp ett omfattande institutionellt, ekonomiskt och organisatoriskt inflytande även utanför den formella politiska makten.

Det är just detta som gör systemet intressant att diskutera. Den formella demokratin kan bestå samtidigt som den faktiska makten koncentreras genom ekonomiskt beroende, personliga nätverk, institutionella strukturer och offentliga bidragssystem. Det som då uppstår behöver inte vara korruption i traditionell juridisk mening. Det kan snarare beskrivas som systemisk eller mjuk korruption: ett system där lojalitet, ekonomiskt beroende och ömsesidiga intressen gradvis vävs samman och där de institutioner som borde stå fria från den politiska makten i praktiken får starka incitament att bevara det rådande systemet.

Det är denna maktstruktur – snarare än själva valdagen – som förtjänar att granskas om man vill förstå hur den svenska demokratin faktiskt fungerar.

När civilsamhället blir beroende av staten upphör det att vara en verklig motkraft

Ett starkt civilsamhälle är en av demokratins viktigaste grundpelare. Föreningar, stiftelser, trossamfund och ideella organisationer ska utgöra en självständig kraft mellan staten, marknaden och individen. De ska kunna granska makten, utmana etablerade sanningar och representera medborgarnas engagemang och initiativ.

Men vad händer när civilsamhället i allt större utsträckning finansieras av just den stat som det förväntas vara en motvikt till?

Den frågan borde stå betydligt högre på den politiska dagordningen.

Sverige har under flera decennier byggt upp ett av världens mest omfattande system för offentlig finansiering av civilsamhället. Staten, regionerna och kommunerna fördelar tillsammans miljardbelopp varje år till tusentals organisationer genom organisationsbidrag, projektstöd och olika verksamhetsbidrag. Syftet har ofta varit gott – att stärka demokratin och skapa ett levande föreningsliv – men utvecklingen har också skapat betydande problem.

Det första problemet handlar om oberoende.

En organisation kan vara juridiskt fristående från staten men samtidigt vara ekonomiskt beroende av offentliga bidrag. När en stor del av verksamheten finansieras av skattemedel uppstår ett naturligt incitament att anpassa verksamheten efter bidragsgivarnas prioriteringar. Organisationernas överlevnad blir beroende av myndigheters beslut snarare än av medlemmars engagemang, frivilliga donationer eller allmänhetens förtroende.

Den som betalar orkestern har också ett betydande inflytande över vilken musik som spelas.

Det innebär inte att myndigheter styr organisationerna direkt, men det skapar en beroendeställning som riskerar att urholka civilsamhällets roll som en självständig granskare av den offentliga makten. Ett civilsamhälle som till stor del lever på statliga bidrag riskerar att utvecklas till en förlängning av den offentliga sektorn snarare än en oberoende samhällskraft.

Det andra problemet handlar om ansvar.

När verksamheten finansieras med medlemsavgifter eller frivilliga donationer måste organisationerna ständigt förtjäna människors förtroende. Misskötsel får omedelbara konsekvenser genom minskade intäkter.

Offentliga bidrag fungerar annorlunda. Finansieringen kommer från skattebetalarna, ofta utan att dessa har någon direkt möjlighet att påverka vilka organisationer som får stöd. Det försvagar den naturliga ansvarsmekanismen mellan organisation och finansiär.

Det tredje problemet är risken för bidragsbrott och ekonomiska oegentligheter.

Under senare år har flera myndigheter, bland annat Ekonomistyrningsverket, Brottsförebyggande rådet och Delegationen mot arbetslivskriminalitet, pekat på att välfärdssystem och bidrag blivit attraktiva mål för organiserad ekonomisk brottslighet. Även civilsamhällets bidragssystem är sårbara när stora summor fördelas mellan många olika bidragsgivare med varierande kontrollsystem.

Det vore naivt att tro att ideella organisationer skulle vara immuna mot samma typer av bedrägerier och missbruk som redan konstaterats inom andra bidragssystem.

Det betyder inte att flertalet organisationer agerar felaktigt. Tvärtom bedriver många ett ovärderligt arbete för samhället. Men varje system som hanterar stora offentliga resurser måste utformas med utgångspunkt i att felaktigheter och medvetna bedrägerier kommer att förekomma.

Ju större bidragssystemen blir, desto större blir också incitamenten att utnyttja dem.

Det fjärde problemet är den demokratiska legitimiteten.

När staten i praktiken avgör vilka organisationer som ska erhålla långsiktiga bidrag uppstår en risk att vissa perspektiv gynnas framför andra. Även om besluten formellt fattas utifrån objektiva kriterier finns alltid en risk att bidragssystemen över tid speglar den politiska majoritetens värderingar eller myndigheters egna tolkningar av sitt uppdrag.

Det kan skapa en situation där staten indirekt formar det civilsamhälle som samtidigt förväntas granska staten.

Det är en paradox som varje demokrati bör ta på största allvar.

Reformer är därför nödvändiga.

För det första bör offentliga organisationsbidrag minska successivt till förmån för projektstöd med tydliga mål och uppföljning.

För det andra bör betydligt högre krav ställas på öppen redovisning av ekonomi, finansiering, medlemsantal och verksamhetsresultat.

För det tredje bör oberoende revision vara obligatorisk för alla organisationer som erhåller större offentliga bidrag.

För det fjärde bör bidragssystemen samordnas nationellt så att dubbel finansiering, bristande kontroll och felaktiga utbetalningar lättare kan upptäckas.

För det femte bör en större del av finansieringen komma från medlemmar, frivilliga donationer och privata stiftelser. Ett civilsamhälle som bärs av medborgarnas engagemang står friare än ett civilsamhälle som huvudsakligen finansieras av staten.

Det handlar ytterst inte om att försvaga civilsamhället.

Tvärtom.

Syftet måste vara att återupprätta dess självständighet.

Demokratin behöver organisationer som vågar kritisera makten utan att samtidigt vara ekonomiskt beroende av densamma. Den behöver föreningar som främst representerar sina medlemmar, inte sina bidragsgivare.

Ett verkligt starkt civilsamhälle kännetecknas inte av storleken på de offentliga anslagen.

Det kännetecknas av sin frihet, sitt oberoende och sitt förtroende hos medborgarna.

Om civilsamhället i allt högre grad blir en del av den offentliga finansieringsapparaten riskerar det att förlora just de egenskaper som gjort det till en oumbärlig del av en levande demokrati.

Demokratin dör inte med en statskupp

Demokratin dör inte med en statskupp – den försvagas när institutionerna sviker sitt uppdrag

Vi talar ofta om hot mot demokratin som något som kommer utifrån – från auktoritära regimer, desinformation eller extrema politiska rörelser. Men den största risken kan vara betydligt mer svårupptäckt. En demokrati kan gradvis försvagas inifrån när de institutioner som är satta att försvara den inte längre fullgör sina uppdrag med den opartiskhet, självständighet och integritet som krävs.

Sverige har länge betraktats som en internationell förebild. Den svenska statsförvaltningen byggdes under århundraden upp kring principer om professionalism, rättssäkerhet och opartisk myndighetsutövning. Den modellen skapade ett högt förtroende mellan staten och medborgarna och blev en viktig del av Sveriges framgång.

Men ett demokratiskt system lever inte på historiska meriter.

När myndigheter börjar tänja på sina uppdrag, när tjänstemän i praktiken formar politik genom egna tolkningar, när aktivism riskerar att ersätta opartisk myndighetsutövning och när ansvarsutkrävandet blir svagare, då uppstår en utveckling som bör tas på största allvar. Myndigheter ska verkställa demokratiskt fattade beslut – inte själva definiera den politiska färdriktningen.

Detsamma gäller rättsväsendet. Domstolarnas oberoende är en av demokratins viktigaste skyddsvallar. Medborgarna måste kunna vara övertygade om att lagen gäller lika för alla och att rättstillämpningen sker utan påverkan av politiska eller ideologiska hänsyn. Rättssäkerhet är inte ett särintresse – den är demokratins ryggrad.

Riksdagen har samtidigt ett särskilt ansvar. Det räcker inte att stifta lagar. Folkets främsta företrädare måste också utöva en aktiv kontroll över regeringen och den statliga förvaltningen. När den parlamentariska kontrollen försvagas ökar risken att makt förskjuts från folkvalda till institutioner som saknar direkt demokratiskt mandat.

Även medierna bär ett stort ansvar. En fri press är oumbärlig, men dess uppdrag är att granska all makt med samma kritiska blick – regeringar, opposition, myndigheter, företag och organisationer. Om journalistiken uppfattas som selektiv eller normerande riskerar förtroendet att minska. En demokrati behöver en offentlig debatt där olika perspektiv får mötas, inte ett samtal där vissa uppfattningar rutinmässigt avfärdas utan prövning.

Universitet och forskningsinstitutioner har ett lika viktigt ansvar. Vetenskap utvecklas genom öppen prövning av idéer, inte genom att vissa slutsatser betraktas som oantastliga. När den akademiska friheten begränsas eller när självcensur får fäste förlorar samhället en av sina viktigaste motorer för kunskapsutveckling.

Yttrandefriheten är den röda tråd som binder samman alla dessa institutioner. Den skyddar inte bara populära åsikter utan framför allt rätten att ifrågasätta makten, utmana etablerade sanningar och föra fram obekväma argument inom lagens ramar. Om människor avstår från att uttrycka sina uppfattningar av rädsla för sociala eller yrkesmässiga konsekvenser blir den demokratiska debatten fattigare, även om de formella rättigheterna finns kvar.

Demokrati handlar därför inte bara om majoritetsbeslut. Den handlar om rättsstat, maktdelning, transparens, ansvarsutkrävande och respekt för grundläggande fri- och rättigheter. Alla dessa principer måste fungera samtidigt. Om en del av systemet börjar svikta påverkas helheten.

Sverige behöver därför en förnyad diskussion om institutionernas roll. Inte för att misstänkliggöra dem, utan för att stärka dem. Myndigheter ska vara lojala mot lagen. Domstolar ska vara oberoende. Medier ska vara konsekvent granskande. Akademin ska värna den fria forskningen. Riksdagen ska utöva effektiv kontroll över den verkställande makten.

Demokratin förloras sällan genom ett enda dramatiskt beslut. Den försvagas steg för steg när principerna som bär upp den successivt urholkas.

Det är därför vi måste försvara inte bara demokratins former, utan också dess institutioner och deras ursprungliga uppdrag. Det är där demokratins framtid ytterst avgörs.

 

Svenskt myndighetsförfall

Svenskt myndighetsförfall – hur återupprättas en stark, rättssäker och opartisk offentlig förvaltning? 

Sverige har under större delen av sin moderna historia betraktats som ett internationellt föredöme när det gäller offentlig förvaltning. Den svenska statsförvaltningen har präglats av hög kompetens, låg korruption, rättssäkerhet och självständighet. Grunden lades redan under 1600-talet genom Axel Oxenstiernas förvaltningsreformer, där professionella ämbetsmän skulle tjäna staten och lagen – inte den sittande makten eller egna intressen.

Den modellen har varit en av Sveriges viktigaste institutionella framgångsfaktorer. En väl fungerande statsförvaltning skapar förtroende mellan medborgare och stat, säkerställer likabehandling inför lagen och ger långsiktighet oberoende av politiska maktskiften.

Under de senaste decennierna har emellertid allt fler debattörer, forskare, jurister och tidigare höga tjänstemän uttryckt oro över utvecklingen. Kritiken handlar inte om en enskild myndighet utan om tendenser som riskerar att förändra hela förvaltningens karaktär.

Från lagstyrning till värderingsstyrning

En grundläggande princip i svensk statsförvaltning är legalitetsprincipen. All offentlig makt ska utövas under lagarna. Myndigheter ska verkställa riksdagens lagar och regeringens förordningar – inte formulera egen politik.

Samtidigt finns exempel där myndigheter anklagats för att tolka sina uppdrag mycket extensivt eller att utveckla egna policys och riktlinjer som går längre än vad lagstiftaren uttryckligen beslutat. Fenomenet har beskrivits som "mission creep", där en organisation successivt utvidgar sitt uppdrag.

Det behöver inte bero på illvilja. Ofta uppstår det genom att myndigheter får breda målformuleringar och stor frihet att själva definiera hur dessa ska uppnås. Men resultatet kan bli att den demokratiska ansvarskedjan försvagas.

En växande offentlig sektor förändrar incitamenten

Den svenska statsförvaltningen har vuxit kraftigt under de senaste årtiondena. Antalet myndigheter har visserligen minskat genom sammanslagningar, men verksamheterna har samtidigt blivit större och mer komplexa.

När organisationer växer uppstår välkända organisatoriska problem:

• ökad intern administration,
• fler styrdokument,
• större fokus på processer än resultat,
• svagare koppling till medborgarnas behov,
• ökad risk för att verksamheten börjar motivera sin egen existens.

Statsvetenskaplig forskning visar att stora byråkratier kan utveckla ett egenintresse av fortsatt expansion, även när detta inte nödvändigtvis leder till bättre samhällsresultat.

 

Objektivitetsprincipen utmanas

En hörnsten i svensk förvaltning är objektivitetsprincipen, som numera uttrycks i regeringsformen. Myndigheter ska agera sakligt och opartiskt.

Den principen bygger ytterst på att tjänstemän skiljer mellan sina privata värderingar och sitt professionella uppdrag.

Kritik har dock framförts mot att vissa myndigheter under senare år i ökad utsträckning använt värdegrundsarbete, interna policydokument och utbildningar som bygger på specifika samhällsteoretiska perspektiv. Diskussionen har bland annat gällt normkritik, intersektionella analyser och identitetspolitiska modeller.

 

Det är viktigt att skilja mellan två olika frågor:

• att myndigheter följer diskrimineringslagstiftningen och arbetar för likabehandling är ett lagstadgat uppdrag,
• att myndigheter skulle använda en specifik ideologisk teori som grund för myndighetsutövning är däremot något som måste bedömas från fall till fall och inte kan generaliseras till hela statsförvaltningen.

 

När myndigheters beslut uppfattas vila på ideologiska utgångspunkter snarare än lagstiftning riskerar dock förtroendet att minska, oavsett om kritiken är berättigad eller inte.

 

Migrationen blev ett stresstest

Migrationsområdet illustrerar flera av de problem som uppstår när politik, lagstiftning och myndighetsutövning samverkar under stark press.

Den stora migrationsvågen 2015 innebar extraordinära påfrestningar för bland annat Migrationsverket, kommuner och domstolar.

Efteråt har både myndigheter och statliga utredningar pekat på betydande brister i kapacitet, styrning och samordning.

Den offentliga debatten har därefter också innehållit kritik mot hur olika regler tolkats och tillämpats över tid. Samtidigt har många förändringar i praktiken varit en följd av ändrad lagstiftning och politiska beslut snarare än självständiga myndighetsinitiativ.

 

Klimatpolitiken och myndigheternas roll

Klimatpolitiken har gett myndigheter omfattande uppdrag inom energi, miljö och hållbar utveckling.

Här har en viktig principiell fråga vuxit fram:

Var går gränsen mellan att verkställa klimatlagar och att aktivt driva klimatpolitik?

När myndigheter producerar rapporter, informationskampanjer och rekommendationer kan gränsen ibland uppfattas som oklar. Kritiker menar att vissa myndigheter riskerar att inta en opinionsbildande roll, medan andra framhåller att myndigheterna endast fullgör de uppdrag de fått av regering och riksdag.

En rättsstat tjänar på att denna gräns är tydlig.

Hets mot folkgrupp, yttrandefrihet och rättstillämpning

Sverige har långtgående yttrandefrihet genom grundlagarna, men den är inte absolut. Brottet hets mot folkgrupp begränsar yttrandefriheten för att skydda grupper från hot och uttryck för missaktning.

Bestämmelsen har under senare år varit föremål för en intensiv diskussion.

Kritiker menar att rättstillämpningen ibland blivit oförutsägbar och att osäkerheten riskerar att leda till självcensur. Andra framhåller att bestämmelsen är ett viktigt skydd mot hatbrott och att domstolarna successivt utvecklat praxis.

Det är ytterst domstolarna – inte myndigheterna – som avgör hur lagen ska tolkas. Samtidigt har polis, åklagare och andra rättsvårdande myndigheter ett betydande ansvar för vilka ärenden som drivs vidare, vilket gör rättssäkerhet och förutsebarhet särskilt viktiga.

Förtroendet är den viktigaste tillgången

Svenska myndigheter åtnjuter fortfarande, internationellt sett, ett högt förtroende.

Men förtroende är ingen permanent egenskap.

Det bygger på att medborgarna upplever att myndigheter:

• behandlar alla lika,
• följer lagstiftningen,
• håller sig inom sina uppdrag,
• fattar väl motiverade beslut,
• kan granskas öppet,
• accepterar kritik.

När den upplevelsen försvagas riskerar även legitimiteten att minska.

 

Vägen tillbaka

Att återupprätta ett starkt förtroende handlar inte om att försvaga myndigheterna, utan om att stärka deras professionella oberoende och rättsstatliga funktion.

Flera reformer skulle kunna bidra:

• stärkt fokus på legalitetsprincipen i all myndighetsutövning,
• tydligare avgränsning mellan politik och myndighetsutövning,
• regelbundna externa granskningar av myndigheters uppdrag och effektivitet,
• minskad administrativ detaljstyrning och större fokus på resultat,
• förstärkt meritokrati vid rekrytering av högre tjänstemän,
• ökad transparens kring beslutsunderlag och interna riktlinjer,
• starkare skydd för visselblåsare och intern kritik,
• återkommande översyn av myndigheters uppdrag för att motverka att verksamheter växer utöver sitt ursprungliga syfte.

 

Slutsats

Den svenska statsförvaltningen är fortfarande en av landets viktigaste institutioner och en avgörande förutsättning för demokrati, rättsstat och ekonomisk utveckling. Samtidigt finns det skäl att diskutera hur myndigheternas roll utvecklats i ett samhälle där uppdragen blivit fler, styrningen mer komplex och förvaltningen större.

En offentlig förvaltning måste vara självständig från partipolitik, men den får inte bli självständig från den demokratiska rättsordningen. Dess legitimitet bygger ytterst på att den lojalt verkställer lagar beslutade av folkets valda företrädare, agerar sakligt och opartiskt samt står öppen för granskning och ansvarsutkrävande.

Om Sverige vill återupprätta det internationella anseende som den oxenstiernska förvaltningsmodellen en gång skapade krävs inte fler myndigheter eller fler styrdokument. Det krävs en konsekvent återgång till de principer som gjorde den svenska statsförvaltningen framgångsrik: rättssäkerhet, professionalism, opartiskhet, återhållsamhet i myndighetsutövningen och ett tydligt fokus på att tjäna medborgarna – inte organisationen eller tillfälliga samhällstrender.