Antisemitismen i Sverige är inte ett marginellt problem. Den finns öppet, i det fördolda, medvetet och omedvetet – och den har tillåtits växa fram under decennier utan att mötas av en ärlig och oberoende granskning. Sverige behöver därför en sanningskommission mot antisemitism – för att återupprätta både rättvisan och den moraliska trovärdigheten.
Antisemitismen har många ansikten
Den öppna antisemitismen syns i islamistiska och vänsterextrema miljöer, där hatet mot Israel fungerar som en täckmantel för ett djupare judehat. På gator och torg hörs slagord som hade varit otänkbara i Sverige för bara några decennier sedan.
Men antisemitismen existerar också i subtilare former – i medier, kultursektorn, akademin och delar av politiken – där ensidiga narrativ, moralisk relativism och ifrågasättande av Israels existensrätt har normaliserats.
Till detta kommer den omedvetna antisemitismen, ofta sprungen ur historielöshet, bristande utbildning och en förvriden bild av Mellanösternkonflikten. Den tar sig uttryck i tyst acceptans – i att man ”förstår” hatets grogrund – eller i att man helt enkelt väljer att blunda.
Det är denna passiva antisemitism som kanske är den mest destruktiva, eftersom den förlamar samhällets moraliska motståndskraft.
Ett historiskt och moraliskt misslyckande
Sverige betraktar gärna sig självt som en moralisk stormakt. Men i frågan om antisemitismen har landet misslyckats kapitalt.
Sedan Förintelsen har världen lovat att det aldrig ska ske igen – ändå lever svenska judar åter under polisbeskydd. Barn trakasseras i skolor, och många judar undviker att öppet visa sin identitet. Detta är inte bara ett politiskt misslyckande – det är ett moraliskt haveri.
Antisemitismen i Sverige är delvis strukturell och institutionell. Den har tillåtits gro genom politiska beslut, ett ensidigt utbildningssystem och genom politisk feghet att konfrontera hatet när det kommer från grupper man inte vill stöta sig med.
Därför behövs en sanningskommission
En sanningskommission är inte symbolpolitik. Den är en demokratisk nödvändighet – ett redskap för att återvinna moralisk trovärdighet och nationell självkritik.
En sådan kommission bör ges ett brett och oberoende mandat att:
- Kartlägga antisemitismens utbredning – inom skolor, universitet, myndigheter, medier och politiska institutioner.
- Granska politiska beslut och bidragssystem som medverkat till att förstärka antisemitiska krafter.
- Identifiera ansvar – politiskt, institutionellt och kulturellt.
- Skapa en sanningsgrund för reformer inom utbildning, rättsväsende och opinionsbildning.
- Återupprätta Sveriges trovärdighet i kampen mot rasism, genom att börja med den äldsta och mest ihärdiga formen av hat: judehatet.
Ett moraliskt reningsbad
Utan en sanningskommission riskerar Sverige att fortsätta leva i förnekelse. Att tiga, relativisera eller skylla på andra är i praktiken att medverka till hatet.
En kommission skulle tvinga staten, medierna och civilsamhället att se sig själva i spegeln – och erkänna sina misstag. Det handlar inte bara om judars trygghet. Det handlar om hela samhällets moraliska kompass.
När hat mot en minoritet tillåts normaliseras, öppnas dörren
för hat mot alla andra.
Att inrätta en sanningskommission mot antisemitism vore därför inte bara en
fråga om rättvisa – utan ett nödvändigt moraliskt bokslut för en nation som
alltför länge valt bekvämlighet framför sanning.