Socialdemokraterna, RIP

Det tröttsamma med Socialdemokraterna är att de aldrig presenterar verkliga lösningar eller beskriver hur de vill utforma Sverige. De följer socialismens progressiva logik – att riva ned det som fungerar, utan att presentera några alternativa lösningar. Deras politik går ut på att kritisera och skambelägga alla som inte röstar på dem eller tycker som de gör, i stället för att tydligt redogöra för vad de själva vill genomföra om de får makten. Det får en osökt att tänka på citatet som tillskrivs Vilhelm Moberg: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.”

Ett för Sverige särskilt belastande förhållande är den långvariga dominansen av ett de facto-enpartisystem, där Socialdemokraterna under större delen av 1900-talet utövade ett nästintill obrutet inflytande över politik, förvaltning och medier. Sverige kan därmed med fog beskrivas som ett socialdemokratiskt, kollektivistiskt och statsindividualistiskt samhälle, med en konsensuskultur som är direkt skadlig för den demokratiska processen. Det är i den myllan och den kontexten som förklarar varför partiet fortfarande har omkring 30 procent stöd och fortsätter att agera utan att förstå att verkligheten har förändrats – och springer ifrån dem. RIP.

Nya medier utanför mainstreammediasfären

 Det finns sannolikt många förklaringar till varför Sverige har en stark tillväxt av olika medier utanför de traditionella. Att traditionella medier har valt att alliera sig med makten och övergett sitt grunduppdrag – att granska och rapportera konsekvensneutralt – är en av orsakerna. En annan viktig faktor är att medier, i enlighet med Peter Wolodarskis skola, har börjat tillämpa en agendasättande journalistik som ofta sammanfaller med olika politiska strömningar.

Eftersom majoriteten av medborgarna är autonoma och självständigt tänkande individer, uppskattar de inte när någon försöker tala om för dem vad de ska tycka och vad som är rätt eller fel. I det läget uppstår en marknad för alternativa medier som på olika sätt fyller det behov av information och perspektiv som saknas i de traditionella medierna.

En parallell kan dras till Sverigedemokraternas tillväxt: när makten eller medierna inte lyssnar på och respekterar medborgarna uppstår alltid en motkraft – det är demokratins livsnerv.

Pro-market vs pro-business

 Alla finansiärer och företag som bygger sin existens på den gröna omställningens offentliga medel – direkt eller indirekt – betraktar jag som parasitära. Att inte agera utifrån en moralisk och marknadsmässig kompass, och att inte skilja mellan rätt och fel, är förkastligt och undergräver förtroendet för det privata näringslivet. 
Jag föredrar en pro-market-hållning framför en socialistisk pro-business-politik.
Det är marknadsekonomin som skapar utveckling och välstånd.

Grön korruption

 ”Eftertankens kranka blekhet”

Den gröna omställningens bubblor spricker nu på löpande band. Kommer de som möjliggjorde detta att ställas till ansvar – aktivister, politiker, myndigheter, medier, journalister, kapitalister och företag – för historiens största politiska och ekonomiska bedrägeri? Sannolikt inte, då alla inblandade lever i symbios med varandra, och alla har ett intresse av att sopa allt under mattan. De inblandade kommer att segla vidare som om ingenting hänt. Hur är det ens möjligt att något sådant kan hända i en upplyst värld? 

Det vi ser i den gröna omställningens spår är korruptionshärvor, i olika former, av sällan skådat slag. Korruptionens grundläggande princip är att alla inblandade parter tjänar på det korrupta handlandet och upplägget. Därför samarbetar de alltid för att dölja korruptionen och förhindra granskning.
Det naiva Sverige inser inte, och förstår inte heller, hur omfattande korruptionen är – och att den undergräver demokratin.

Framtidsspaning

En framtid som redan är här – och som accelererar exponentiellt.
Sveriges, och även Europas, energipolitik är en fullständig katastrof.
Att vi kommer att behöva mer elproduktion inom en snar framtid står utom allt rimligt tvivel.
Dock är det inte den så kallade gröna omställningen som ska ha mer energi – hela den gröna omställningen i dess nuvarande tappning måste omedelbart läggas ned och avvecklas.
Det som i stället kommer att driva energibehovet framöver är den, för både samhället och individen, revolutionerande AI-utvecklingen.
Den som lyckas skapa tillräckligt med stabil och billig energi – dock inte genom vind- eller solkraft – för att försörja AI-chipen kommer att dominera världen under de kommande hundra åren.
Det energibehov som AI kommer att kräva är vida större än vad som förutspåtts för den destruktiva gröna omställningen.
Kina leder för närvarande, USA springer efter – och Europa har ännu inte kommit ur startblocken.

Intellektuella samtal

Öppna och intellektuella diskussioner och debatter torde vara det mest konstruktiva sättet att utveckla ett samhälle i en riktning som kan uppfattas som positiv för det stora flertalet. Ett öppet och fritt idéutbyte är fundamentet i varje fungerande demokrati.

Bristen på offentliga intellektuella samtal, diskussioner och debatter torde vara en bidragande orsak till många av de samhällsproblem vi ser i dag.

Med en öppen och intellektuell debatt om exempelvis migrationen och den påstådda klimatkrisen skulle vi i dag inte sitta med de enorma problem och negativa konsekvenser som massmigrationen och den gröna omställningen har fört med sig. 

Att vi i Sverige dessutom har en konsensuskultur – som ytterst är till skada för demokratin – gör landet extra sårbart när de intellektuella samtalen lyser med sin frånvaro i den offentliga debatten. Det innebär att vi ofta begränsas till endast en gällande åsikt åt gången. Frånvaron av en offentlig intellektuell debatt leder också till att offentliga åsikter och inriktningar förändras snabbt, utan att någon egentligen kan förstå eller förklara varför.

Hur kan vi skapa en mer intellektuellt inriktad offentlig debatt? Märk väl: alla medborgare har kunskap och förmåga att delta i ett intellektuellt samtal – bara de får chansen. Det är inte förbehållet någon självutnämnd elit. Många intellektuella samtal förs redan runt våra köksbord. 

Är internets mångfald av forum en del av lösningen? 

Public service och mainstreammedias dominerande ställning – ofta med en ensidig och för tillfället rådande politiskt korrekt inriktning i sin nyhetsförmedling och sina debatter – torde vara en av orsakerna till avsaknaden av en offentlig intellektuell debatt. 

För min del anser jag att det vore en seger för den svenska demokratin att avveckla public service och alla former av mediestöd. Public service och mediestöd är den politiska elitens främsta redskap för att cementera sin egen makt.

Det gröna bedrägeriet – när ideal blir till industri

Den så kallade gröna omställningen har på kort tid vuxit till ett av vår tids största politiska, ekonomiska och myndighetsmässiga misslyckanden – ett projekt drivet mer av ideologi än av vetenskapligt grundad verklighet. Vad som en gång presenterades som en nödvändig och ansvarsfull väg mot hållbarhet har i praktiken utvecklats till en omfattande ekonomisk apparat, präglad av symbolpolitik, ineffektivitet och bristande kontroll. 

Bakom retoriken om klimatansvar döljer sig ett system där offentliga medel i miljardklassen fördelas genom bidrag, lån och statliga garantier – ofta utan tillräcklig granskning eller uppföljning. Detta har skapat en grogrund för opportunism och ekonomiskt utnyttjande. Ett antal företag och kapitalstarka aktörer har gjort betydande vinster, inte genom innovation och marknadsmässig konkurrens, utan genom att anpassa sig till ett politiskt styrt system av subventioner och bidrag. 

Det mest anmärkningsvärda är dock myndigheternas roll. I flera fall har handläggningen av projekt inom den gröna omställningen skett med otillbörlig politisk påverkan och med bristande respekt för gällande lagstiftning. Principer om rättssäkerhet och likabehandling har satts åt sidan för att ”snabbspåra” så kallade gröna investeringar. 

Det är hög tid att ifrågasätta den gröna omställningen som politiskt projekt. En verkligt hållbar politik måste bygga på vetenskap, ekonomiskt ansvar och respekt för lag och förvaltning – inte på ideologiska ambitioner eller politiska slagord.

En sanningskommission mot antisemitism – ett moraliskt bokslut för Sverige

Antisemitismen i Sverige är inte ett marginellt problem. Den finns öppet, i det fördolda, medvetet och omedvetet – och den har tillåtits växa fram under decennier utan att mötas av en ärlig och oberoende granskning. Sverige behöver därför en sanningskommission mot antisemitism – för att återupprätta både rättvisan och den moraliska trovärdigheten.

Antisemitismen har många ansikten

Den öppna antisemitismen syns i islamistiska och vänsterextrema miljöer, där hatet mot Israel fungerar som en täckmantel för ett djupare judehat. På gator och torg hörs slagord som hade varit otänkbara i Sverige för bara några decennier sedan.

Men antisemitismen existerar också i subtilare former – i medier, kultursektorn, akademin och delar av politiken – där ensidiga narrativ, moralisk relativism och ifrågasättande av Israels existensrätt har normaliserats.

Till detta kommer den omedvetna antisemitismen, ofta sprungen ur historielöshet, bristande utbildning och en förvriden bild av Mellanösternkonflikten. Den tar sig uttryck i tyst acceptans – i att man ”förstår” hatets grogrund – eller i att man helt enkelt väljer att blunda.

Det är denna passiva antisemitism som kanske är den mest destruktiva, eftersom den förlamar samhällets moraliska motståndskraft.

Ett historiskt och moraliskt misslyckande

Sverige betraktar gärna sig självt som en moralisk stormakt. Men i frågan om antisemitismen har landet misslyckats kapitalt.

Sedan Förintelsen har världen lovat att det aldrig ska ske igen – ändå lever svenska judar åter under polisbeskydd. Barn trakasseras i skolor, och många judar undviker att öppet visa sin identitet. Detta är inte bara ett politiskt misslyckande – det är ett moraliskt haveri.

Antisemitismen i Sverige är delvis strukturell och institutionell. Den har tillåtits gro genom politiska beslut, ett ensidigt utbildningssystem och genom politisk feghet att konfrontera hatet när det kommer från grupper man inte vill stöta sig med.

Därför behövs en sanningskommission

En sanningskommission är inte symbolpolitik. Den är en demokratisk nödvändighet – ett redskap för att återvinna moralisk trovärdighet och nationell självkritik.

En sådan kommission bör ges ett brett och oberoende mandat att:

1. Kartlägga antisemitismens utbredning – inom skolor, universitet, myndigheter, medier och politiska institutioner.
2. Granska politiska beslut och bidragssystem som medverkat till att förstärka antisemitiska krafter.
3. Identifiera ansvar – politiskt, institutionellt och kulturellt.
4. Skapa en sanningsgrund för reformer inom utbildning, rättsväsende och opinionsbildning.
5. Återupprätta Sveriges trovärdighet i kampen mot rasism, genom att börja med den äldsta och mest ihärdiga formen av hat: judehatet.

Ett moraliskt reningsbad

Utan en sanningskommission riskerar Sverige att fortsätta leva i förnekelse. Att tiga, relativisera eller skylla på andra är i praktiken att medverka till hatet.

En kommission skulle tvinga staten, medierna och civilsamhället att se sig själva i spegeln – och erkänna sina misstag. Det handlar inte bara om judars trygghet. Det handlar om hela samhällets moraliska kompass.

När hat mot en minoritet tillåts normaliseras, öppnas dörren för hat mot alla andra.
Att inrätta en sanningskommission mot antisemitism vore därför inte bara en fråga om rättvisa – utan ett nödvändigt moraliskt bokslut för en nation som alltför länge valt bekvämlighet framför sanning.

Dagens elpriser

 Som boende i elprisområde 1 uppskattar jag naturligtvis de låga elpriserna. Dock utgör skatt och nätavgifter idag cirka 85 % av elkostnaden, vilket innebär att det låga elmarknadspriset inte fullt ut speglar verkligheten.

Principiellt anser jag att de stora skillnaderna i marknadspriser mellan elprisområdena är stötande. Man ska dock veta och komma ihåg att detta är resultatet av politikernas vårdslösa och oansvariga beslut, men även av bristen på konstruktiva beslut, som har saboterat världens bästa elproduktion och eldistribution – tidigare kännetecknad av låga och stabila elpriser.

En del av grunden till prisskillnaderna och höga elpriser är följande:

1.       EU-politikernas krav på Sverige att införa elprisområden 2011.

2.       Avvecklingen av fungerande kärnkraft.

3.       Avvecklingen av fungerande värmekraft.

4.       Subventionering och positiv särbehandling av icke planerbar elproduktion i form av vind- och solkraft.

5.       Elcertifikatsystemet och subventioner som gynnat vindkraften.

6.       Fördröjd nationell nätutbyggnad.

7.       Övertolkning och överimplementering av EU:s förordningar och direktiv.

8.      Den gröna omställningen, som har utvecklats till ett av vår tids största politiska bedrägerier – en klimatpolitik dömd att misslyckas politiskt, ekonomiskt och tekniskt. De mål som formulerats är inte bara orealistiska, utan direkt destruktiva. Man lovar en fossilfri framtid utan att teknik, infrastruktur eller ekonomiska förutsättningar finns på plats. Den gröna omställningen har skapat en närmast hysterisk tro på att framtiden kräver enorm elproduktion, vilket har raserat allt sunt tänkande. Den har även saboterat elproduktionen i övriga Europa, vilket i sin tur drabbar Sverige.

9.       Miljöpartiet, som agerat samhällsomstörtande.

En del av det som nu krävs för att utjämna prisskillnaderna och uppnå ett stabilt, lågt elpris på sikt är följande:

1.       Påbörja utbyggnaden av kärnkraft omgående, utan dröjsmål.

2.       Ta bort straffskatten på och återstarta all nedstängd elproducerande värmekraft.

3.       Bygg naturgasdrivna kraftverk för att klara den akuta elförsörjningen i södra Sverige.

4.       Bygg ut den nationella nätkapaciteten.

5.       Minska vind- och solkraftsproduktionen.

6.       Sänk energiskatterna.

7.       Avskaffa elprisområdena.

8.       Klassa Miljöpartiet som samhällsomstörtande.

9.       Stoppa och avveckla den gröna omställningen.

10.   Stoppa och avveckla alla energislukande så kallade gröna industriprojekt.

11.   Sluta rösta på partier som saboterat Sveriges elförsörjning.

12.   Avskeda alla gröna aktivister från våra myndigheter.

13.   Rösta på partier som vill genomföra ovanstående åtgärder.

Svårare än så är det inte – men att tro att den politiska adeln ska förstå detta är väl att hoppas på för mycket.

Samtida aktiviströrelser

 Det går att identifiera många gemensamma drag, idéstrukturer och nätverk mellan flera av de stora samtida rörelserna — som klimatrörelsen, BLM, och den propalestinska rörelsen

Det behöver inte handla om en dold styrning, utan om hur idéer, strategier och finansiering sprids i ett globalt, medialt och akademiskt sammanhang.

Många av rörelserna har sitt ideologiska ursprung och grund i postmarxistism och identitetspolitik.

De flesta moderna aktiviströrelser som vuxit fram efter 1960-talet har rötter i nyvänsterns tänkande – särskilt Frankfurtskolan, postkolonial teori och intersektionalitet

Ur detta har det växt en världsbild där världen delas upp i ”förtryckare” och ”förtryckta”.
Detta tankesätt genomsyrar BLM, klimatrörelsen, kapitalism vs naturen och palestinarörelsen De ses som olika uttryck för samma globala ojämlikhet.

Det finns konkreta kopplingar i organisationer, finansiering och aktivistnätverk genom NGO-sfären, universitetsmiljöer och FN-systemet fungerar som idéöverförare. FN:s Agenda 2030 och hållbarhetsmål innehåller element från både klimat- och rättviserörelser, och har gett dem legitimitet. Sociala medieplattformar har förstärkt dessa rörelser genom exponering av emotionellt och moraliskt laddat innehåll, vilket skapat en gemensam aktivistisk kultur.

Rörelserna delar metoder, civil olydnad och massmobilisering, moralisk berättelse, medial polarisering och språkbruk

Rörelseenars mål är systemkritik snarare än reform.

Trots att många rörelserna skiljer sig i sakfråga förenas de i en antistrukturell hållning – de ser den västerländska, kapitalistiska, liberaldemokratiska ordningen som roten till problemet.
Målet blir därför ofta systemförändring snarare än konkreta reformer.
Det förklarar varför rörelserna lätt allierar sig med varandra: de uppfattar sig kämpa mot samma "system".

Det finns alltså ett idéhistoriskt och organisatoriskt samband mellan samtida aktiviströrelser.

Problemet är inte förekomsten av olika åsiktsströmningar i samhället – tvärtom är de ett tecken på pluralism – utan att det har byggts upp hinder som försvårar en öppen, respektfull och saklig debatt om dessa fenomen. För att återföra samhällen till en mer normal situation måste den totalitära förbannelsen över samhällsdebatten brytas, där alla frågor och idéer kan brytas mot varandras i respektfulla samtal.

Dock finns det ett mycket större problem med samtida aktiviströrelser. Historiskt och i nutid har aktiviströrelser alltför ofta infiltrerats eller kapats av helt andra intressen som har ett helt annat mål, vilket ofta är samhällsomstörtning och försvagning av samhällen. Då aktiviströrelserna med rötterna i postmarxism också arbetar med kritik av samhällssystem så är det svårt att urskilja när andra med mörka agendor kommer in och styr och underblåser aktivitetsrörelserna.

  

Stegra – historisk korruption

Här är några historiska punkter:

Bodens kommun har genom åren försökt locka till sig industrietableringar, men olika storslagna planer har alltid slutat i fiasko. Ett exempel var när ett företag med förgreningar i Qatar planerade att bygga ett datacenter. Vad som stoppade den etableringen har aldrig offentliggjorts, men man kan anta att Säpo hade synpunkter. Bodens kommun var också involverad i Vargas jippo kring etableringen av batterifabriken Northvolt.

Till slut kom förfrågan från bidragskapitalistiska Vargas via Regeringskansliet i den dåvarande S- och MP-regeringen. Vargas skulle rädda jordens klimat genom att börja tillverka ”grönt stål” med hjälp av vätgas i företaget med det fabulösa namnet H2 Green Steel. Det var bråttom – vd Henrik Henriksson uttryckte att det fanns ett litet fönster för att dra i gång verksamheten. Han är också känd för det remarkabla uttalandet: ”Det är bråttom, planeten håller på att brinna upp”

Kommunalrådet jublade – äntligen skulle han få ”sätta Boden på kartan” i den gröna omställningens och den nya industrialiseringens namn. Lokalmedia skruvade upp tempot, skapade temat ”Framtidsfabriken” och drev en ohämmad hyllning till den gröna omställningen. Inte en enda kritisk fråga ställdes. De som var kritiska blev i stället brännmärkta som bakåtsträvare och klimatförnekare.

I den ursprungliga plan som Stegra – då under namnet H2 Green Steel – presenterade 2021 skulle projektet kosta 25 miljarder kronor och produktionen av 2,5 miljoner ton stål vara i gång 2025. Nu är kostnaderna uppe i över 50 miljarder och ingen vet när – eller ens om – någon produktion kommer i gång. En stor del av finansieringen av Stegras fantasifabrik består av offentliga skattemedel i olika former. Det finns uppskattningar som pekar på att den offentliga finansieringen, inklusive pensionsfonder, kan summeras till 30 miljarder kronor.

Det ursprungliga industriområdet som anvisats för Stegras etablering visade sig vara direkt olämpligt. Problemet var att platsen, ur geoteknisk synvinkel, var helt oanvändbar. Bodens kommun har uppvisat sällsynt inkompetens när de genom sitt planmonopol placerade ett industriområde på lermark med 6–10 meter till fast mark. Det hade krävts enormt omfattande pålning och tillförsel av massor för att över huvud taget kunna bygga där. 

I det läget valde Stegra, genom utpressning, att hota med att flytta till en annan kommun och ställde samtidigt krav på att få utvidga industriområdet där det fanns fast mark. För att tillmötesgå Stegras krav accepterade kommunen utvidgningen och snabbehandlade en ny detaljplan.

Utvidgningen innebar att området placerades i direkt anslutning till bostadsområdet i Norra Svartbyn, och den yttersta konsekvensen är att boende- och livsmiljön i Norra Svartbyn har ödelagts för all framtid. Även det utvigade industrionrådet har krävt enormt mycket pålning och massförflyttningar. Stegra själva uppger att pålningen har kostat 10 miljader.

Försvarsmakten hade inledningsvis synpunkter på etableringsplatsen och menade att det skulle ta 2–3 år att undanröja den negativa påverkan ur försvarshänseende. Dock tog det bara en vecka innan Försvarsmakten ändrade sig och godkände etableringen, sannolikt efter politiska påtryckningar på någon nivå. Inget fick stoppa det projekt som påstods skulle rädda jorden.

Ett annat stort problem med etableringsplatsen var att det saknades all form av infrastruktur fram till industriområdet. Ingen lämplig väg, inget VA, ingen järnväg och ingen elförsörjning fanns.

För att vilseleda de boende i Norra Svartbyn och motverka protester använde Stegra klassiska metoder. De lovade att stödja – eller muta – byns intresseförening med en ny skoter och skickade upp vd Henrik Henriksson för att prata med styrelsen, som föll till föga för smickret. Intresseföreningen kom därmed att uppträda mer som Stegras intresseförening än som byns.

På Länsstyrelsen gjordes personella anpassningar för att inga hinder skulle läggas för etableringen, utan tvärtom för att påskynda alla processer. Den då verksamma och respekterade länsrådet Johan Antti byttes av S- och MP-regeringen ut mot ett mer "grönt positivt" inställt länsråd. Det bör sägas att Johan Antti, enligt min uppfattning, var en rättskaffens byråkrat som sannolikt skulle ha haft många legala invändningar mot Stegras etablering. Anpassningen på Länsstyrelsen innebar att de inte längre fullt ut fullgjorde sitt legala uppdrag på ett objektivt sätt som remissinstans och tillsynsmyndighet. Landshövding Lotta Finstorp var också djupt involverad och behjälplig gentemot Vargas i etableringen av Stegra i Boden.

Mark- och miljödomstolens agerande i samband med Stegras miljöansökan är sannolikt en av de mer skandalösa hanteringarna av en miljöansökan för en så omfattande verksamhet. Stegras ansökan, som var både bristfällig och vilseledande, behandlades och godkändes på rekordtid – helt enligt de gröna politikernas krav och önskemål. Det torde vara omöjligt att på så kort tid granska och godkänna en miljöansökan för en så omfattande och miljöpåverkande verksamhet.

För att lösa elförsörjningen till Stegra tvingas Svenska kraftnät bygga en ny ledning, Aurora Line, från Messaure till Finland, samt en ny transformatorstation i Svartbyn, till en uppskattad kostnad på 10–12 miljarder kronor. Även om ledningen är ett PCI-projekt kommer en stor del av kostnaderna att belasta alla svenskars nätavgifter.

Kommunen har åtagit sig och lovat att säkerställa att det finns väg, VA, industrivatten och järnväg till industriområdet. Placeringen av anslutande väg och järnväg innebär att boende i Södra Svartbyn fått sin boende- och livsmiljö negativt påverkad.

Byggandet av denna gröna fantasifabrik har inneburit många problem för kommunen och dess medborgare. Att kommunen tillsammans med kommunbolagen tvingats skuldsätta sig över öronen och låna 3 miljarder,  för att tillmötesgå Stegras krav är bara ett av många problem. Kommunen har invaderats av 3 000 gästarbetare från jordens alla hörn. Illegal arbetskraft förekommer. Den organiserade gängkriminaliteten har naturligtvis utökat sin verksamhet i kommunen med sina arbetsförmedlingar, sin sprit- och narkotikahandel samt prostitution och stöldligor.

Många villor i bostadsområden hyrs ut till gästarbetare, vilket har medfört att otryggheten och ordningsstörningarna har ökat. Trafiken har ökat till en besvärande och störande nivå, och polisen vittnar om att rattonykterheten ökat dramatiskt. På krogarna har stöket tilltagit och kvinnor känner sig inte längre trygga i krogmiljön.

De som bor i närheten av industriområdet tvingas leva med ständigt störande och hälsopåverkande buller i form av anläggningsarbeten, sprängningar, stenkrossning, pålningar och ständigt högt ljudande backvarningssignaler från anläggningsmaskiner samt ett ständigt hälsovådligt damm. Än värre skulle det hälsopåverkande bullret bli om det mot förmodan skulle komma i gång någon produktion i framtiden. Bullerutredningen som Stegra redovisat i sin miljöansökan är både bristfällig och missvisande. Trots det har Mark- och miljödomstolen godkänt ansökan.

De personer inom kommunen som var helt drivande och ansvariga för att Stegra etablerade sig i Boden var det tidigare kommunalrådet Claes Nordmark och den tidigare kommunchefen Mats Berg. Nu har Claes Nordmark fått lämna sitt uppdrag efter en dom för sexuellt övergrepp, och Mats Berg säger sig ta pension – samtidigt som han tar ett nytt uppdrag som näringslivsutvecklare i Piteå kommun. "Råttorna lämnar det sjunkande skeppet."

Bodens kommun är på alla sätt det absolut sämsta stället att placera en tung stålindustri på. Dessutom är Boden en militärstad, inte en industristad.

---

Slutsats

Finns det då inga positiva effekter av etableringen? Ja, teoretiskt blir det ett tillskott till den regionala BNP:n eftersom näringslivets aktivitet ökar. Men att försöka bygga ett stålverk som saknar marknadsmässiga förutsättningar att överleva är lika meningsfullt som att gräva en stor grop och sedan fylla igen den. Likt Stegras stålverk skulle det visserligen ge en positiv effekt på den regionala BNP:n, men ingen långsiktig samhällsekonomisk nytta.

Bodens politiker har offrat medborgarnas boende- och livsmiljö, trygghet samt kommunens ekonomi på den gröna omställningens planekonomiska altare. Kommunens ekonomi har ödelagts för lång tid framöver – oavsett om någon stålproduktion mot förmodan skulle komma i gång. Att förslösa andras pengar är lätt, men ansvarslöst. Bodens medborgare har blivit grundlurade.

Stegras projekt i Boden, tillsammans med Northvolts i Skellefteå, är en av de mest huvudlösa, planekonomiska och bidragskapitalistiska industrisatsningarna i Sveriges historia. Att politikerna använder bidragskapitalister och bidragsföretag för sina planekonomiska projekt är kapitalistsocialism av värsta sort – med Kina som förebild.

Där den gröna omställningen träder in, försvinner förnuftet. Företrädarnas oförmåga och ovilja att diskutera för- och nackdelar med olika investeringar leder till fler gröna blåsningar och tar resurser från projekt som verkligen skulle kunna göra skillnad för klimatet och miljön.

För att förstå hur många nutida industriella gröna luftslott, med häpnadsväckande ekonomiska dimensioner, har kunnat bli verklighet – och fortfarande är möjliga – måste man spåra den verkliga orsaken och den kontext i vilken de uppstått. Grundorsaken är och förblir den så kallade ”gröna omställningen”, som drivits fram i en symbios mellan socialistiska klimataktivister och totalitära karriärpolitiker. Genom statskapitalism har dessa öst medborgarnas skattepengar över de gröna industriella luftslotten.

Att skrupelfria parasiter i form av bidragskapitalister utnyttjar situationen är förödande ur ett marknads- och kapitalistiskt perspektiv. Detta har varit möjligt eftersom dessa parasiter lever i symbios med den politiska adeln. Därtill lever den politiska adeln, klimataktivisterna och mainstreammedia i symbios med varandra. Därför har ingen kritisk granskning skett av den gröna omställningen.

Efter att på nära håll ha följt Stegras ”gröna stålprojekt” i Boden anser jag att projektet redan från början har omgärdats av politisk korruption, näringslivskorruption, otillbörlig myndighetspåverkan, aktivistisk grön myndighetsutövning samt av myndigheter och kommunen som inte agerat i enlighet med gällande lagstiftning. Projektet har dessutom orkestrerats och hyllats av både mainstreammedia och politiker från höger till vänster.

Ingen inblandad myndighet går fri från ansvar för bristande myndighetsutövning. Inget etablerat medieorgan går fri från att ha misslyckats med att kritiskt granska projektet. Ingen politiker går fri från att ha agerat dekadent och omdömeslöst. Ingen inblandad kapitalist eller fondförvaltare går fri från att ha agerat bedrägligt. Ingen organisation går fri från att ha satt egna intressen före allmänintresset. Ingen före detta socialdemokratisk politiker med koppling till projektet går fri från att ha berikat sig själv.

Projektet är och förblir sannolikt ett dödsdömt, planekonomiskt vänsterprojekt, finansierat med skattemedel. Bodens medborgare har blivit grundlurade – liksom alla skattebetalare i Sverige och EU.

Nu har även den nuvarande regeringen infört censur kring hur offentliga medel används i den gröna omställningen. Att det finns dolda motiv bakom införandet av censur för offentlig finansiering av gröna projekt är högst sannolikt. Framtiden kommer att utvisa detta – och det är förmodligen därför man vill skjuta upp möjlig granskning i 20 år.

Ja, Stegra kommer sannolikt att gå i konkurs senast 2028 – förmodligen snart, då likviditeten redan nu börjar bli ansträngd och de sannolikt är insolventa.