När rösterna efter årets val nu räknas och en ny politisk mandatperiod tar form handlar diskussionen främst om regeringsmakten, ekonomin, välfärden och brottsligheten. Men under dessa sakfrågor finns en djupare ideologisk konflikt som sällan diskuteras öppet: förhållandet mellan individen och kollektivet.
Sverige har länge haft starka kollektivistiska inslag. Socialdemokraternas dominerande ställning under stora delar av 1900-talet bidrog till att forma ett samhälle där staten, folkrörelserna, fackföreningarna och de stora intresseorganisationerna fick ett omfattande inflytande över människors liv. Detta skapade trygghet, sammanhållning och ekonomisk utveckling, men också en politisk kultur där individen alltför ofta betraktades som en del av ett kollektiv snarare än som en självständig medborgare.
Människor förväntades rösta efter klasstillhörighet, yrke, bostadsort och medlemskap i olika organisationer. Arbetare röstade socialdemokratiskt, lantbrukare på Bondeförbundet och tjänstemän borgerligt. Sådana mönster har försvagats, men kollektivismen har inte försvunnit. Den har delvis ändrat form.
Migrationen har tillfört en ny dimension
Under de senaste decennierna har Sverige tagit emot många människor från samhällen där familjen, släkten, religionen och den etniska eller kulturella gruppen ofta har större betydelse än den enskilda individen. I vissa miljöer förekommer även hedersnormer, klanstrukturer och informella makthierarkier.
Det betyder naturligtvis inte att människor med utländsk bakgrund utgör ett enhetligt kollektiv eller röstar på samma sätt. Varje väljare är en individ med egna erfarenheter, värderingar och politiska uppfattningar. Men det vore lika fel att förneka att kulturella och sociala strukturer kan påverka människors politiska beteende.
När starka gruppidentiteter möter svenska partier som erbjuder bidrag, representation, riktade satsningar eller politiskt erkännande kan ömsesidiga beroenden uppstå. Partier kan börja betrakta människor främst som representanter för grupper och potentiella väljarblock. Samtidigt kan religiösa ledare, föreningsföreträdare och lokala opinionsbildare få ett inflytande över hur människor förväntas rösta.
Detta är problematiskt oavsett vilket parti som gynnas.
Demokrati bygger inte enbart på att röster räknas korrekt. Den förutsätter också att varje medborgare kan bilda sig en egen uppfattning och rösta utan påtryckningar från familjen, släkten, arbetsplatsen, föreningen, religionen eller staten.
Solidaritet är inte detsamma som kollektivism
Ett samhälle behöver gemenskap, ansvar och solidaritet. Människan är ingen isolerad varelse, och ett civiliserat samhälle måste kunna hjälpa människor som tillfälligt eller varaktigt inte klarar sig själva.
Men frivillig gemenskap ska inte förväxlas med politisk kollektivism.
Solidaritet innebär att fria människor hjälper varandra och tar ansvar för samhället. Kollektivism uppstår när gruppens påstådda intresse regelmässigt ges företräde framför individens rätt att tänka, tala och välja själv.
Den avgörande skiljelinjen går därför inte mellan egoism och omtanke. Den går mellan frivillighet och tvång, mellan individuellt ansvar och kollektiv underordning.
När staten delar in medborgarna efter kön, etnicitet, religion eller grupptillhörighet förstärker den just de gränser som integrationen borde överbrygga. När politiska partier riktar sig till grupper i stället för till enskilda medborgare bidrar de till att permanenta ett samhälle av konkurrerande kollektiv.
Det är motsatsen till medborgarskapets idé.
Valhemligheten måste försvaras
Årets val bör därför följas av en seriös diskussion om hur den personliga och politiska friheten kan stärkas. Det gäller särskilt människor som lever i miljöer där familjen eller gruppen utövar stark social kontroll.
Valhemligheten måste skyddas i praktiken, inte bara i lagtexten. Ingen ska behöva redovisa sin röst för en make, släkting, religiös företrädare eller annan auktoritet. Valfunktionärer måste ha tydliga rutiner för att förhindra otillbörlig påverkan och så kallad familjeröstning.
Samhället måste också vara tydligt med att hedersförtryck, religiöst tvång och klanbaserad maktutövning inte är kulturella särdrag som ska accepteras. De är angrepp på individens frihet.
Samtidigt måste offentliga bidrag till föreningar och trossamfund granskas betydligt hårdare. Skattepengar ska inte finansiera organisationer som motverkar jämställdhet, demokratisk pluralism, yttrandefrihet eller enskilda medlemmars självbestämmande. Offentlig finansiering får aldrig användas för att bygga parallella maktstrukturer eller politiska röstmaskiner.
Friheten måste bli en konkret politisk fråga
De partier som säger sig försvara ett öppet och liberalt samhälle måste göra individuell frihet till mer än ett högtidstal. Friheten måste märkas i den praktiska politiken.
Det innebär bland annat:
- starkare grundlagsskydd för yttrande-, åsikts- och föreningsfriheten,
- konsekvent försvar för valhemligheten,
- större insyn i offentligt finansierade organisationer,
- individuellt utformade välfärdssystem som inte gör människor beroende av familje- eller gruppföreträdare,
- tydliga krav på språk, egen försörjning och samhällskunskap,
- kraftfullare skydd för människor som vill lämna hedersmiljöer, religiöst tvång eller kriminella klanstrukturer,
- en skola som lär barn att tänka självständigt och kritiskt – inte vad de ska tänka.
Dessa principer ska gälla alla. Kollektivistiskt förtryck är inte mer acceptabelt för att det sker i familjens, religionens, klassens, könets eller den politiska rörelsens namn.
Nästa mandatperiod måste handla om den fria medborgaren
Valresultat analyseras vanligtvis utifrån vilka partier, block och väljargrupper som vann eller förlorade. Men demokratins verkliga styrka avgörs inte bara av mandatfördelningen. Den avgörs av hur självständiga medborgarna är i förhållande till staten, partierna och de sociala kollektiv som omger dem.
Den kommande mandatperioden borde därför präglas av en enkel men avgörande princip: Sverige består inte i första hand av grupper som politiken ska administrera, utan av fria medborgare med samma rättigheter och skyldigheter.
Gemenskap är värdefull när den är frivillig. Solidaritet är nödvändig när den förenas med ansvar. Men när kollektivet gör anspråk på att bestämma hur individen ska leva, tänka eller rösta förvandlas gemenskapen till en boja.
Den bojan måste svensk politik våga bryta.