De höga och allt mer volatila elpriserna i Sverige och Europa beskrivs ofta som ett resultat av ”externa chocker”, krig, väder eller marknadsfel. Det är en bekväm men missvisande förklaring. Den grundläggande orsaken är i stället politisk: den så kallade gröna omställningen, där planerbar, centraliserad elproduktion systematiskt har ersatts med utspridd, väderberoende produktion.
Detta är inte en ideologisk åsikt, utan en teknisk och ekonomisk realitet.
Elsystemet kräver stabilitet – inte symbolpolitik.
Ett fungerande elsystem bygger på balans i varje sekund. Produktion och konsumtion måste vara exakt lika stora, annars riskerar nätet att kollapsa. Historiskt har denna balans säkerställts genom planerbar kraft: vattenkraft, kärnkraft och i viss mån fossil kraft. Dessa kraftslag levererar el när den behövs – oberoende av väder och årstid.
Den gröna omställningen har brutit detta fundament. I stället har politiken prioriterat vind- och solkraft, vars produktion styrs av väder, inte av efterfrågan. Resultatet är ett strukturellt instabilt system där el ibland produceras i överskott till negativa priser, för att i nästa stund vara en bristvara med extremt höga spotpriser. Detta är inte marknadsekonomi. Det är ett systemfel.
Volatiliteten är inbyggd – inte tillfällig.
När planerbar produktion avvecklas ökar beroendet av:
• reservkraft,
• fossil reglerkraft i andra länder,
• subventionerade stödtjänster,
• och dyr balansering i realtid.
Alla dessa kostnader hamnar i slutändan hos elkonsumenten – direkt via elpriset eller indirekt via skatter och nätavgifter.
Att då påstå att vind och sol är ”billiga” kraftslag är intellektuellt ohederligt. Själva kilowattimmen kan vara billig när vinden blåser, men systemkostnaden exploderar när den inte gör det. Det är just denna systemkostnad som driver volatiliteten.
Centraliserad produktion ersattes – utan fungerande ersättning.
Avvecklingen av planerbar elproduktion skedde utan att fungerande alternativ fanns på plats. Storskalig energilagring, stabil baskraft eller robust överföringskapacitet var inte färdigutvecklade. Trots detta drevs omställningen igenom med politisk brådska, ofta mot varningar från ingenjörer, systemoperatörer och industrin.
Konsekvensen är ett elsystem som blivit:
• mer sårbart,
• dyrare att driva,
• svårare att planera,
• och direkt skadligt för industriell konkurrenskraft.
Höga elpriser är en konsekvens – inte ett misslyckande.
Det är viktigt att vara tydlig: de höga och volatila elpriserna är inte ett olycksfall i arbetet. De är en logisk följd av medvetna politiska beslut. När man prioriterar symbolisk klimatpolitik framför teknisk systemstabilitet får man exakt det resultat vi nu ser.
Industrin tvekar att investera. Hushåll tappar förtroendet. Elen – samhällets mest grundläggande insatsvara – har förvandlats till ett spekulationsobjekt.
Vägen framåt kräver intellektuell hederlighet.
En fungerande energipolitik måste bygga på fysik, inte aktivism. På ingenjörskonst, inte slagord. Det innebär:
• återupprättad respekt för planerbar elproduktion,
• teknikneutralitet i stället för politisk detaljstyrning,
• och ett elsystem dimensionerat för verklig efterfrågan – inte ideologiska målår.
Utan detta kommer elpriserna att förbli höga, volatila och samhällsskadliga.
Det är dags att säga som det är: den gröna omställningen, sådan den har genomförts, är den centrala orsaken till dagens elkris. Och så länge detta faktum förnekas, kommer problemen att bestå.