Den gröna omställningen – en ideologisk återvändsgränd
Sverige är på väg att kasta sig huvudstupa in i en grön omställning som varken är vetenskapligt förankrad, tekniskt realistisk eller ekonomiskt hållbar. Det vi ser är inte en rationell väg mot en bättre framtid, utan ett ideologiskt projekt där politisk symbolhandling väger tyngre än fakta, och där obekväma perspektiv aktivt tystas ner. Den gröna omställningen har blivit vår tids största konsensusbaserade självsuggestion.
Klimatet är inte en politisk dogm
Den rådande klimatdebatten är djupt förenklad. Klimatet är ett komplext system som påverkas av många faktorer – inte enbart koldioxid. Ändå har hela den politiska och mediala diskussionen reducerats till en moraliserande koldioxidjakt. Att påtala att även solaktivitet, havsströmmar och naturliga variationer spelar roll bemöts med tystnad eller misstänkliggörande. Det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle och ovetenskapligt på gränsen till bedrägligt.
Grön teknik – grönmålade problem
Sol och vind är inte "rena" tekniker. De kräver enorma mängder mark, metaller och fossil energi för att byggas och underhållas. Att utmåla dessa energikällor som lösningen på allt är naivt – eller medvetet vilseledande. Det är inte hållbart att flytta miljöproblemen från Sverige till gruvor i Afrika, Kina eller Latinamerika och kalla det "klimatansvar".
Den fysiska verkligheten spelar ingen roll – verkar det som
Sveriges politiker har satt sig i knät på en energipolitik som inte fungerar. Vindkraftens intermittens ignoreras, trots att den hotar stabiliteten i vårt elsystem. Elektrifieringen av allt från stålproduktion till transporter kräver el vi inte har. Och samtidigt avvecklar vi fungerande kärnkraft. Det är som att försöka bygga ett hus med gummilinjal och mjöl.
Sveriges klimatsatsningar är globalt irrelevanta
Sverige står för 0,1 procent av de globala utsläppen. Vi skulle kunna släcka ner hela landet och det hade inte ens märkbart påverkat klimatet. Samtidigt växer utsläppen i Kina, Indien och resten av världen. Men i stället för att föra en intelligent diskussion om global effekt och kostnadseffektivitet, springer vi först i varje symbolisk klimatmarsch – som om världen väntade på att vi skulle visa vägen.
Vetenskapen kidnappad av aktivism
Det kanske mest oroande är hur den vetenskapliga debatten kvävts. Klimatpolitiken förs numera med religiös glöd. Den som ifrågasätter IPCC:s modeller, pekar på osäkerheter i prognoserna eller kräver kostnadsanalyser, stämplas som klimatförnekare. Det är inte vetenskap – det är sekterism. Forskare som Vaclav Smil, Judith Curry och Steven Koonin har visat att verkligheten är betydligt mer nyanserad än vad svenska politiker och medier vill kännas vid.
Vakna innan det är för sent
Den gröna omställningen är inte lösningen – den är själva problemet. Det är hög tid att sluta låtsas. Vi behöver en energipolitik som bygger på verkliga fakta, inte på gröna illusioner. Vi behöver återta den vetenskapliga integriteten och våga diskutera det förbjudna: att den nuvarande kursen är ohållbar – tekniskt, ekonomiskt och demokratiskt.