En genomlysande och saklig folkbildningsinsats av Henrik Jönsson om den antisemitism som återigen genomsyrar vänstern, med exempel på Vänsterpartiets våldsbejakande agerande. Inför valet bör alla vara medvetna om att en röst på vänsterblockets partier också indirekt kan innebära en röst på antisemitism och judehat. Historien upprepar sig – många medborgare i Sverige väljer att ställa sig på fel sida av historien, antingen genom ett öppet judehat eller genom att inte aktivt ta ställning mot det.
Det är hög tid att vi i Sverige slutar betrakta Donald Trump och det republikanska partiet som ett hot mot demokratin per automatik. Den ensidiga bild som målas upp i svensk media – av en nation i sönderfall och en väljarkår förblindad av populism – är inte bara felaktig. Den riskerar också att skada Sveriges långsiktiga relation med vår viktigaste allierade.
När Republikanerna talar om ”America First”, läser vi här hemma gärna in nationalism och isolering. Men för många amerikaner handlar det om något helt annat: ett legitimt försvar för landets suveränitet, gränser och ekonomiska intressen. Skattesänkningar, minskad regleringsiver och inhemsk energiproduktion är inte extremism – det är klassisk borgerlig politik. Den republikanska agendan är i många delar jämförbar med det som förr kallades ”moderat”.
Det är också viktigt att komma ihåg: Trump fick fler röster 2020 än någon tidigare republikansk presidentkandidat – över 74 miljoner. Ska vi då avfärda dessa väljare som okunniga, rasistiska eller förförda? Eller borde vi försöka förstå vad som driver dem? En växande andel av Trumps stöd kommer dessutom från grupper som tidigare röstat demokratiskt – arbetarklass, småföretagare, latinos och svarta män.
Svenska medier och politiker riskerar att göra sig irrelevanta om de fortsätter använda ett moraliskt raster för att bedöma amerikansk politik. USA är inte Sverige. Och en återkomst för en republikansk administration är inte bara möjlig – den är sannolik. Då krävs en professionell, inte moraliserande, hållning från svenskt och europeiskt håll.
Säkerhetspolitiskt vore det dessutom oklokt att alienera den makt som garanterar Europas trygghet genom NATO. USA bär i praktiken hela den militära bördan för västvärlden – även när vi inte gillar deras president.
Vi behöver inte omfamna Trumps retorik. Men vi måste förstå varför han har stöd. Och vi måste kunna diskutera amerikansk politik med större nyans än att reflexmässigt kalla allt till höger om Biden för ett hot mot demokratin. Demokratin i USA fungerar fortfarande – även när resultatet inte passar vår ideologiska smak.
Sverige är på väg att kasta sig huvudstupa in i en grön omställning som varken är vetenskapligt förankrad, tekniskt realistisk eller ekonomiskt hållbar. Det vi ser är inte en rationell väg mot en bättre framtid, utan ett ideologiskt projekt där politisk symbolhandling väger tyngre än fakta, och där obekväma perspektiv aktivt tystas ner. Den gröna omställningen har blivit vår tids största konsensusbaserade självsuggestion.
Den rådande klimatdebatten är djupt förenklad. Klimatet är ett komplext system som påverkas av många faktorer – inte enbart koldioxid. Ändå har hela den politiska och mediala diskussionen reducerats till en moraliserande koldioxidjakt. Att påtala att även solaktivitet, havsströmmar och naturliga variationer spelar roll bemöts med tystnad eller misstänkliggörande. Det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle och ovetenskapligt på gränsen till bedrägligt.
Sol och vind är inte "rena" tekniker. De kräver enorma mängder mark, metaller och fossil energi för att byggas och underhållas. Att utmåla dessa energikällor som lösningen på allt är naivt – eller medvetet vilseledande. Det är inte hållbart att flytta miljöproblemen från Sverige till gruvor i Afrika, Kina eller Latinamerika och kalla det "klimatansvar".
Sveriges politiker har satt sig i knät på en energipolitik som inte fungerar. Vindkraftens intermittens ignoreras, trots att den hotar stabiliteten i vårt elsystem. Elektrifieringen av allt från stålproduktion till transporter kräver el vi inte har. Och samtidigt avvecklar vi fungerande kärnkraft. Det är som att försöka bygga ett hus med gummilinjal och mjöl.
Sverige står för 0,1 procent av de globala utsläppen. Vi skulle kunna släcka ner hela landet och det hade inte ens märkbart påverkat klimatet. Samtidigt växer utsläppen i Kina, Indien och resten av världen. Men i stället för att föra en intelligent diskussion om global effekt och kostnadseffektivitet, springer vi först i varje symbolisk klimatmarsch – som om världen väntade på att vi skulle visa vägen.
Det kanske mest oroande är hur den vetenskapliga debatten kvävts. Klimatpolitiken förs numera med religiös glöd. Den som ifrågasätter IPCC:s modeller, pekar på osäkerheter i prognoserna eller kräver kostnadsanalyser, stämplas som klimatförnekare. Det är inte vetenskap – det är sekterism. Forskare som Vaclav Smil, Judith Curry och Steven Koonin har visat att verkligheten är betydligt mer nyanserad än vad svenska politiker och medier vill kännas vid.
Den gröna omställningen är inte lösningen – den är själva problemet. Det är hög tid att sluta låtsas. Vi behöver en energipolitik som bygger på verkliga fakta, inte på gröna illusioner. Vi behöver återta den vetenskapliga integriteten och våga diskutera det förbjudna: att den nuvarande kursen är ohållbar – tekniskt, ekonomiskt och demokratiskt.
En avslöjande och saklig folkbildningsinsats av Henrik Jönsson om skillnaden mellan mainstreammedias och etablissemangets vänsterlutande verklighetsbeskrivning och den faktiska verkligheten, samt om deras ständiga försök att ideologiskt manipulera medborgarna.