Antisemitismen i Sverige är inte ett marginellt problem. Den
finns öppet, i det fördolda, medvetet och omedvetet – och den har tillåtits
växa fram under decennier utan att mötas av en ärlig och oberoende granskning.
Sverige behöver därför en sanningskommission mot antisemitism – för att
återupprätta både rättvisan och den moraliska trovärdigheten.
Antisemitismen har många ansikten
Den öppna antisemitismen syns i islamistiska och
vänsterextrema miljöer, där hatet mot Israel fungerar som en täckmantel för ett
djupare judehat. På gator och torg hörs slagord som hade varit otänkbara i
Sverige för bara några decennier sedan.
Men antisemitismen existerar också i subtilare former – i
medier, kultursektorn, akademin och delar av politiken – där ensidiga narrativ,
moralisk relativism och ifrågasättande av Israels existensrätt har
normaliserats.
Till detta kommer den omedvetna antisemitismen, ofta
sprungen ur historielöshet, bristande utbildning och en förvriden bild av
Mellanösternkonflikten. Den tar sig uttryck i tyst acceptans – i att man
”förstår” hatets grogrund – eller i att man helt enkelt väljer att blunda.
Det är denna passiva antisemitism som kanske är den mest
destruktiva, eftersom den förlamar samhällets moraliska motståndskraft.
Ett historiskt och moraliskt misslyckande
Sverige betraktar gärna sig självt som en moralisk stormakt.
Men i frågan om antisemitismen har landet misslyckats kapitalt.
Sedan Förintelsen har världen lovat att det aldrig ska ske
igen – ändå lever svenska judar åter under polisbeskydd. Barn trakasseras i
skolor, och många judar undviker att öppet visa sin identitet. Detta är inte
bara ett politiskt misslyckande – det är ett moraliskt haveri.
Antisemitismen i Sverige är delvis strukturell och
institutionell. Den har tillåtits gro genom politiska beslut, ett ensidigt
utbildningssystem och genom politisk feghet att konfrontera hatet när det
kommer från grupper man inte vill stöta sig med.
Därför behövs en sanningskommission
En sanningskommission är inte symbolpolitik. Den är en demokratisk
nödvändighet – ett redskap för att återvinna moralisk trovärdighet och
nationell självkritik.
En sådan kommission bör ges ett brett och oberoende mandat
att:
- Kartlägga
antisemitismens utbredning – inom skolor, universitet, myndigheter,
medier och politiska institutioner.
- Granska
politiska beslut och bidragssystem som medverkat till att förstärka
antisemitiska krafter.
- Identifiera
ansvar – politiskt, institutionellt och kulturellt.
- Skapa
en sanningsgrund för reformer inom utbildning, rättsväsende och
opinionsbildning.
- Återupprätta
Sveriges trovärdighet i kampen mot rasism, genom att börja med den
äldsta och mest ihärdiga formen av hat: judehatet.
Ett moraliskt reningsbad
Utan en sanningskommission riskerar Sverige att fortsätta
leva i förnekelse. Att tiga, relativisera eller skylla på andra är i praktiken
att medverka till hatet.
En kommission skulle tvinga staten, medierna och
civilsamhället att se sig själva i spegeln – och erkänna sina misstag. Det
handlar inte bara om judars trygghet. Det handlar om hela samhällets
moraliska kompass.
När hat mot en minoritet tillåts normaliseras, öppnas dörren
för hat mot alla andra.
Att inrätta en sanningskommission mot antisemitism vore därför inte bara en
fråga om rättvisa – utan ett nödvändigt moraliskt bokslut för en nation som
alltför länge valt bekvämlighet framför sanning.