Den gröna omställningen – ”Kejsarens nya kläder”

Den så kallade gröna omställningen, framdriven av en klimatsekt, har utvecklats till ett av vår tids största politiska, myndighets- och ekonomiska bedrägerier – ett projekt drivet av ideologiska föreställningar snarare än vetenskapligt förankrad verklighet. Bakom fasaden av klimatansvar döljer sig en kraftfull vänsterideologisk agenda, där socialism i ny förpackning kläs i gröna termer.

Klimatet har aldrig varit statiskt. Det påverkas av en komplex väv av faktorer – både kända och okända – där koldioxid endast är en av många. Att IPCC, politiker, medier och klimataktivister valt att ensidigt fokusera på just koldioxid är inte bara ovetenskapligt, utan även intellektuellt ohederligt. Det förenklade narrativet skapar politisk konsensus, men raserar samtidigt möjligheten till en nyanserad och faktabaserad debatt.

Ja, mänskliga aktiviteter påverkar klimatet – det är odiskutabelt. Men att denna påverkan skulle vara den dominerande drivkraften bakom alla klimatförändringar är en hypotes, inte en etablerad sanning. Ändå används denna hypotes som grund för radikala beslut med enorma konsekvenser för samhälle, ekonomi och teknologi.

Det verkligt oroande är att dagens klimatpolitik är dömd att misslyckas – politiskt, ekonomiskt och tekniskt. De mål som formulerats är inte bara orealistiska, de är direkt destruktiva. Man lovar en fossilfri framtid utan att tekniken, infrastrukturen eller de ekonomiska förutsättningarna finns på plats. Det är planekonomi i ny tappning – styrd uppifrån och ogrundad i verkligheten.

Det som krävs nu är ett totalt omtänk. Vi måste återta kontrollen från ideologiskt drivna aktivister och makthungriga byråkrater och ersätta dagens politiserade klimatstrategi med en evidensbaserad och tekniskt genomförbar politik. Det förutsätter ledarskap, integritet och meritokrati – inte symbolpolitik och önsketänkande.

Det är dags att sätta stopp för den gröna omställningen i dess nuvarande form – inte för att klimatet är oviktigt, utan för att ansvarstagande miljöpolitik kräver rationalitet, vetenskap och verklighetsförankring. Allt annat innebär att föra människor bakom ljuset.

STEGRAS KRIS

En utmärkt och skrämmande sammanfattning av den gröna omställningens politiska och ekonomiska bedrägeri samt demokratiska haveri, presenterad av Henrik Jönsson på ett förtjänstfullt sätt.

När det gäller Stegra, som direkt berörd medborgare i Boden, tar jag tillfället i akt att lyfta fram Boden kommuns politikers ansvar.

Ingen politiker, från vänster till höger i Bodens kommun, har rätt att beklaga sig över den kris som Stegra sannolikt kommer att medföra för kommunen – och framför allt inte vädja till staten om hjälp. Den situation man har försatt kommunen i är till hundra procent självförvållad. Det enda de förtjänar är förakt.

Redan i det första skedet, när projektet presenterades, stod det klart att det inte var genomförbart på det sätt som det framställdes. Jag, tillsammans med andra, varnade för att det var ett vansinnigt och ohållbart projekt. I det läget borde politikerna, om de hade varit ansvarsfulla, ha sagt: Tack, men nej tack till Stegra – då under namnet H2 Green Steel.

Det finns mer att säga, vilket jag kommer att återkomma till senare. Politiskt ansvar måste utkrävas.

Grön korruption

 ”Eftertankens kranka blekhet”

Den gröna omställningens bubblor spricker nu på löpande band. Kommer de som möjliggjorde detta att ställas till ansvar – aktivister, politiker, myndigheter, medier, journalister, kapitalister och företag – för historiens största politiska och ekonomiska bedrägeri? Sannolikt inte, då alla inblandade lever i symbios med varandra, och alla har ett intresse av att sopa allt under mattan. De inblandade kommer att segla vidare som om ingenting hänt. Hur är det ens möjligt att något sådant kan hända i en upplyst värld? 

Det vi ser i den gröna omställningens spår är korruptionshärvor, i olika former, av sällan skådat slag. Korruptionens grundläggande princip är att alla inblandade parter tjänar på det korrupta handlandet och upplägget. Därför samarbetar de alltid för att dölja korruptionen och förhindra granskning.
Det naiva Sverige inser inte, och förstår inte heller, hur omfattande korruptionen är – och att den undergräver demokratin.

Framtidsspaning

En framtid som redan är här – och som accelererar exponentiellt.
Sveriges, och även Europas, energipolitik är en fullständig katastrof.
Att vi kommer att behöva mer elproduktion inom en snar framtid står utom allt rimligt tvivel.
Dock är det inte den så kallade gröna omställningen som ska ha mer energi – hela den gröna omställningen i dess nuvarande tappning måste omedelbart läggas ned och avvecklas.
Det som i stället kommer att driva energibehovet framöver är den, för både samhället och individen, revolutionerande AI-utvecklingen.
Den som lyckas skapa tillräckligt med stabil och billig energi – dock inte genom vind- eller solkraft – för att försörja AI-chipen kommer att dominera världen under de kommande hundra åren.
Det energibehov som AI kommer att kräva är vida större än vad som förutspåtts för den destruktiva gröna omställningen.
Kina leder för närvarande, USA springer efter – och Europa har ännu inte kommit ur startblocken.

Det gröna bedrägeriet – när ideal blir till industri

Den så kallade gröna omställningen har på kort tid vuxit till ett av vår tids största politiska, ekonomiska och myndighetsmässiga misslyckanden – ett projekt drivet mer av ideologi än av vetenskapligt grundad verklighet. Vad som en gång presenterades som en nödvändig och ansvarsfull väg mot hållbarhet har i praktiken utvecklats till en omfattande ekonomisk apparat, präglad av symbolpolitik, ineffektivitet och bristande kontroll. 

Bakom retoriken om klimatansvar döljer sig ett system där offentliga medel i miljardklassen fördelas genom bidrag, lån och statliga garantier – ofta utan tillräcklig granskning eller uppföljning. Detta har skapat en grogrund för opportunism och ekonomiskt utnyttjande. Ett antal företag och kapitalstarka aktörer har gjort betydande vinster, inte genom innovation och marknadsmässig konkurrens, utan genom att anpassa sig till ett politiskt styrt system av subventioner och bidrag. 

Det mest anmärkningsvärda är dock myndigheternas roll. I flera fall har handläggningen av projekt inom den gröna omställningen skett med otillbörlig politisk påverkan och med bristande respekt för gällande lagstiftning. Principer om rättssäkerhet och likabehandling har satts åt sidan för att ”snabbspåra” så kallade gröna investeringar. 

Det är hög tid att ifrågasätta den gröna omställningen som politiskt projekt. En verkligt hållbar politik måste bygga på vetenskap, ekonomiskt ansvar och respekt för lag och förvaltning – inte på ideologiska ambitioner eller politiska slagord.

Den gröna omställningens köttgrytor och censur | Johan Westerholm | Hotspot

Lysande samtal om symbiosen mellan politiken och kapitalet i den gröna omställningens spår – en utveckling som har medfört att den mjuka korruptionen kan anses ha frodats.
Lyssna och förstå!

Dagens elpriser

 Som boende i elprisområde 1 uppskattar jag naturligtvis de låga elpriserna. Dock utgör skatt och nätavgifter idag cirka 85 % av elkostnaden, vilket innebär att det låga elmarknadspriset inte fullt ut speglar verkligheten.

Principiellt anser jag att de stora skillnaderna i marknadspriser mellan elprisområdena är stötande. Man ska dock veta och komma ihåg att detta är resultatet av politikernas vårdslösa och oansvariga beslut, men även av bristen på konstruktiva beslut, som har saboterat världens bästa elproduktion och eldistribution – tidigare kännetecknad av låga och stabila elpriser.

En del av grunden till prisskillnaderna och höga elpriser är följande:

1.       EU-politikernas krav på Sverige att införa elprisområden 2011.

2.       Avvecklingen av fungerande kärnkraft.

3.       Avvecklingen av fungerande värmekraft.

4.       Subventionering och positiv särbehandling av icke planerbar elproduktion i form av vind- och solkraft.

5.       Elcertifikatsystemet och subventioner som gynnat vindkraften.

6.       Fördröjd nationell nätutbyggnad.

7.       Övertolkning och överimplementering av EU:s förordningar och direktiv.

8.      Den gröna omställningen, som har utvecklats till ett av vår tids största politiska bedrägerier – en klimatpolitik dömd att misslyckas politiskt, ekonomiskt och tekniskt. De mål som formulerats är inte bara orealistiska, utan direkt destruktiva. Man lovar en fossilfri framtid utan att teknik, infrastruktur eller ekonomiska förutsättningar finns på plats. Den gröna omställningen har skapat en närmast hysterisk tro på att framtiden kräver enorm elproduktion, vilket har raserat allt sunt tänkande. Den har även saboterat elproduktionen i övriga Europa, vilket i sin tur drabbar Sverige.

9.       Miljöpartiet, som agerat samhällsomstörtande.

En del av det som nu krävs för att utjämna prisskillnaderna och uppnå ett stabilt, lågt elpris på sikt är följande:

1.       Påbörja utbyggnaden av kärnkraft omgående, utan dröjsmål.

2.       Ta bort straffskatten på och återstarta all nedstängd elproducerande värmekraft.

3.       Bygg naturgasdrivna kraftverk för att klara den akuta elförsörjningen i södra Sverige.

4.       Bygg ut den nationella nätkapaciteten.

5.       Minska vind- och solkraftsproduktionen.

6.       Sänk energiskatterna.

7.       Avskaffa elprisområdena.

8.       Klassa Miljöpartiet som samhällsomstörtande.

9.       Stoppa och avveckla den gröna omställningen.

10.   Stoppa och avveckla alla energislukande så kallade gröna industriprojekt.

11.   Sluta rösta på partier som saboterat Sveriges elförsörjning.

12.   Avskeda alla gröna aktivister från våra myndigheter.

13.   Rösta på partier som vill genomföra ovanstående åtgärder.

Svårare än så är det inte – men att tro att den politiska adeln ska förstå detta är väl att hoppas på för mycket.

Samtida aktiviströrelser

 Det går att identifiera många gemensamma drag, idéstrukturer och nätverk mellan flera av de stora samtida rörelserna — som klimatrörelsen, BLM, och den propalestinska rörelsen

Det behöver inte handla om en dold styrning, utan om hur idéer, strategier och finansiering sprids i ett globalt, medialt och akademiskt sammanhang.

Många av rörelserna har sitt ideologiska ursprung och grund i postmarxistism och identitetspolitik.

De flesta moderna aktiviströrelser som vuxit fram efter 1960-talet har rötter i nyvänsterns tänkande – särskilt Frankfurtskolan, postkolonial teori och intersektionalitet

Ur detta har det växt en världsbild där världen delas upp i ”förtryckare” och ”förtryckta”.
Detta tankesätt genomsyrar BLM, klimatrörelsen, kapitalism vs naturen och palestinarörelsen De ses som olika uttryck för samma globala ojämlikhet.

Det finns konkreta kopplingar i organisationer, finansiering och aktivistnätverk genom NGO-sfären, universitetsmiljöer och FN-systemet fungerar som idéöverförare. FN:s Agenda 2030 och hållbarhetsmål innehåller element från både klimat- och rättviserörelser, och har gett dem legitimitet. Sociala medieplattformar har förstärkt dessa rörelser genom exponering av emotionellt och moraliskt laddat innehåll, vilket skapat en gemensam aktivistisk kultur.

Rörelserna delar metoder, civil olydnad och massmobilisering, moralisk berättelse, medial polarisering och språkbruk

Rörelseenars mål är systemkritik snarare än reform.

Trots att många rörelserna skiljer sig i sakfråga förenas de i en antistrukturell hållning – de ser den västerländska, kapitalistiska, liberaldemokratiska ordningen som roten till problemet.
Målet blir därför ofta systemförändring snarare än konkreta reformer.
Det förklarar varför rörelserna lätt allierar sig med varandra: de uppfattar sig kämpa mot samma "system".

Det finns alltså ett idéhistoriskt och organisatoriskt samband mellan samtida aktiviströrelser.

Problemet är inte förekomsten av olika åsiktsströmningar i samhället – tvärtom är de ett tecken på pluralism – utan att det har byggts upp hinder som försvårar en öppen, respektfull och saklig debatt om dessa fenomen. För att återföra samhällen till en mer normal situation måste den totalitära förbannelsen över samhällsdebatten brytas, där alla frågor och idéer kan brytas mot varandras i respektfulla samtal.

Dock finns det ett mycket större problem med samtida aktiviströrelser. Historiskt och i nutid har aktiviströrelser alltför ofta infiltrerats eller kapats av helt andra intressen som har ett helt annat mål, vilket ofta är samhällsomstörtning och försvagning av samhällen. Då aktiviströrelserna med rötterna i postmarxism också arbetar med kritik av samhällssystem så är det svårt att urskilja när andra med mörka agendor kommer in och styr och underblåser aktivitetsrörelserna.